Kategori: Berättelser ur livet

I förrgår kom Lucija, som är en av ägarna till fläktaffären i bottenvåningen i huset där vi bor fram till mig med tårar i ögonen och sa på tyska: ”Val ist nicht mehr mit uns.” Val var familjens stora, guldlockiga, oändligt stillsamma goldenretriever, som aldrig gick kopplad, för han tog bara små kloka rundor, visste allt om hur man uppför sig bland bilar och kom aldrig i bråk med någon, gränslöst fridsam som han var. Om dörren till affären var stängd när han ville ute, brukade han ställa sig vid den försterförsedda dörren, titta in genom fönstret och skälla kort, ett enda kraftfullt skall. Det skallet har jag hört hundratals gånger.

Jag visste att han varit sjuk en del under vintern. Ibland hade han haft förband om tassen, ibland om magen och han gick allt långsammare. Men då och då lekte han lite med en boll på gräset här under mitt fönster eller rullade runt lite försiktigt bland tuvorna.

Londi och Val var vänner, men på ett nästan omärkligt sätt, de brukade hälsa på varandra med lite nosande och sedan gick var och en åt sitt håll. Fast under vårt första år här kunde de hända att de ibland blev lite ivrigare och tog några skutt. I alla fall Londi.

Jag har nu letat efter bilder på Val och Londi tillsammans och jag hittade dessa från början av juni 2011. Här ser vi dem mötas och sedan skiljas på det där speciella sättet…

Ännu är hans frånvaro så ny att jag då och då kommer på mig med att titta efter honom genom fönstret. Eller så upptäcker jag plötsligt att jag sitter och lyssnar efter hans skall.

Numera händer det inte så sällan att Londi och jag går en sväng förbi de zigenska husen i kvarteret intill. Efter vårt ”besök” där i slutet av oktober har jag känt en dragning dit. Ibland nöjer jag mig med att ta en avståndstitt ditåt ifrån gathörnet strax här bakom, men ibland måste jag dit och Londi följer gärna med.

Här är nu tre bilder som kanske inte säger så mycket. De är försiktigt och diskret tagna, alltså raka motsatsen till hur en djärv fotograf tar bilder. Jag lägger dem här så att ni trots deras vaghet i dem kan hitta platser som ni kan bygga era inre bilder av medan ni läser:

de fyra huslängorna sedda från den stora gatan

blick in i en av gränderna mellan längorna

småpojkarna spelar fotboll på parkeringsplatsen

Här lever några zigenska familjer, kanske en klan, jag vet inte. Alla verkar på något vis höra ihop och ha band med varandra. När jag gick förbi nu var det som vanligt många ute på gatan och jag hörde röster inifrån gränderna. En äldre kvinna satt på trappan mot gatan och läste en bok, två män monterade fast en försterlucka, några yngre kvinnor satt på stubbar och pallar och rökte och skrattade i sina mobiler utanför den lilla verkstaden. Och ett gäng småpojkar spelade fotboll på den stora parkeringsplatsen framför. Tillsammans bildade detta en hel värld, byns värld. En sådan värld finns nästan inte längre, i alla fall inte i Europa. Vad är det som gör den så lockande för mig? Gemenskapen, röstväven, det enkla livet, överskådligheten, fönsterluckorna, de vackert snidade trästaketen, vedstapeln vid väggen. Arkadien. Idealiserar jag? Skulle jag kunna leva här? Jag vet inte, kanske är jag dömd till min moderna frihet. Jag ser längtansfullt på denna slutna och ändå helt öppna värld genom modernitetens galler. Och jag vet att under vinterdagarna som gick var det ofta som om solen skinit varmare just här.

Igår var det en sådan där drömdag. Solens strålar strömmade in i vårt hörn av världen, luften var stilla och mild och under eftermiddagen nådde temperaturen 18° i skuggan. Vår – proljeće.

Morgonen blev till en lätt, blå slinga med vita molntussar. Londi och jag gick den ”stora rundan” förbi katthuset och den vackra trädgården och sedan utmed Zlarinska och runt hörnet vid Bar Goran och till sist förbi ”Picassos hus”, men ”Picasso” syntes inte till, ute med hunden kanske. Ja, och när vi kom tillbaka till vår park, så satt Stanko på bänken under valnötsträdet. Han frågade ”Hoćemo…?” (”Ska vi…?”) med en handrörelse mot baren och jag svarade ”dobra ideja” och så gick vi.

Och nu tycker ni att den här historien har ni hört förr och det är alldeles riktigt. Detta är ett exempel på livets allra skönaste monotoni.

Vi satte oss i solskenshörnet och beställde vårt kaffe och Londi fick vatten och drack det på ett mycket fint sätt. Ona se zna ponašati u gostionici. (Hon vet hur man uppför sig på en restaurang.) När kaffet kommit på bordet sa Stanko lite oväntat något om Oden, men det är klart, jag kommer ju ifrån ett fjärran land där man en gång haft en sådan guddom. Så visst. Och jag svarade något om Hugin och Munin, ptice, fåglar. Till sist tog jag till tyskan och sa "Rabe" och det ordet kunde Stanko. ”Gavran je simbol smrti”, sa han. Korpen är en symbol för döden. Ja. Folk kom förbi och hälsade. Dobro jutro, dobar dan, beroende på hur tidigt på dagen de tyckte att det var. Stanko gjorde en svepande gest mot gräset under lindarna och björkarna och sa med låg röst: livada. Det betyder ”äng”, fast de där grästuvorna under träden är förstås ingen äng, men ”livada” är ett vackert ord så jag svarade: lijepa riječ. Och idén om en äng här under huset är också vacker.

På eftermiddagen tog jag spårvagnen in till stan och gjorde en stadsvandring med mig själv uppe i Gornji grad. Staden log och jag njöt av dess skönhet och den ljumma luften och tänkte att så här… Allra minst tänkte jag på mina bekymmer. Vad är det, bekymmer? Jag bara gick och såg och såg och gick. Och drog in vårluften i lungorna.

Kula Lotrščak och kugghjusbanans övre station

glimt från Tkalčićeva

katedralen

Jag har lärt mig något nytt om månen, tror jag, men kanske är det bara ett missförstånd. Fast det kan ju också vara ett sätt att lära sig något. I alla fall såg jag någonstans att det är fullmåne bara under ett ögonblick eller ska vi säga en ”otid” och inte alls under en hel natt, som jag alltid tänkt mig. Denna månadens och månens speciella natt finns enligt detta sätt att se saken inte. I stället är fullmånen något som ”far förbi” och ha inte alls har en fast existens. Och ändå ser den så stilla ut. Jag läste att det var fullmåne någon minut in i den femtonde februari, strax efter midnatt i förrgår alltså. Eller blir det igår? Ja, nog är den rund och nog rullar tiden kring den. Så här såg den ut vid min husknut ”härom natten”:

Utan månen hade människan genom årtusendena vetat mycket mindre om jorden, dess form, dess färd genom rymden.

Läs inte det här! Det är en tilltufsad, halvdant genomtänkt och illa strukturerad ”bekännelse”. Jag försöker dessutom lite fult dra ut texten på längden, så att nästan ingen ska orka läsa den till slut. Ändå vill jag ha sagt detta, sannolikt mest för att kunna titta tillbaka på det sagda ur ett annat ljus, för det kommer kanske en dag ett annat ljus.

Jag försöker förstå hur mycket jag egentligen tål av otrygghet och hot mot det dagliga eller vardagliga. Är jag stark eller är jag svag? Vari består den eventuella styrkan? Och svagheten?

Ibland tror jag att min styrka består i ett slags sorglöshet, i att inte titta så noga och glatt snubbla vidare, när det blåser snålt eller blir halkigt. Och svagheten består i detta att inte klara av hot från mer än ett håll samtidigt. Också mycket små hot, om de blir flera, får mig att tappa balansen. Detta gör att jag – lite irrationellt kanske – ofta försöker lösa små problem först.

Och hur ser det då ut på detta ”otrygghetens hav” som är mitt liv? Jag somnar lugnt nästan varje kväll och tänker stilla tankar om ditt och datt strax innan jag somnar. Ibland känner jag mig till och med så där bångstyrigt uppsluppen mitt i insomningsögonblicket. Lite obegripligt, kanske. Men plötsligt vaknar jag ”mitt i natten”, klockan tre eller fyra, och sätter mig rakt upp i sängen och tänkter förskräckt över mitt liv. Det som jagar mig mest nu är det här med arbetet och sådant går inte att skoja bort. Först blev jag av med lönen, nå, nu har den droppat in igen, segt och grinigt. Men nu gungar själva tjänsten. Hur länge får jag ha kvar den? Jag uppmanas att ta det lugnt, åtminstone någon vecka till. Och mycket ofta tar jag det löjligt lugnt och jag tröstar mig med sådant som att det kan hända större olyckor än så, om man är död behöver man ingen tjänst och så vidare. Men så börjar det rassla runt diverse löstankar i huvudet. Det är klart att det inte borde vara omöjligt att få ett arbete i Sverige, men jag kan ju inte ta mig dit, nu när Londi är så här bräcklig. Nej, hon är inte sjuk, men hon kan inte resa genom hela Europa igen och i ett flygplanslastrum sätter jag henne inte. Dessutom vill jag inte till Sverige. Jag vill ju vara här eller i alla fall i närheten av detta här. Men om jag måste bort, hur ska jag berätta det för Stanko? Och hur ska jag orka med att alltid förstå vad folk säger? Och ja, sedan är jag rädd för att om jag redan nu måste lämna den här platsen, kommer det att vara som om jag aldrig varit här, eftersom jag kom hit för sent i livet. Jag måste stanna här för att ha en möjlighet att ha ens det kortaste förflutna här! Jag måste leva här för att ha levat här.

”Utflykter”: Jag drömmer att jag är en rysk storgodsägare i en annan tid, en storgodsägare som hamnat på obestånd. Allt är sålt, men pengarna är borta. Det är högsommar, himlen är knallblå och jag går längs en slingrande väg med gyllene veteåkrar på båda sidor. De är inte mina, men en gång var de mina. Jag stannar vid den stora floden och försöker med blicken nå över till den andra sidan och hitta någon detalj att fästa den vid. Men så bred är floden att jag inte får tag i annat än lite färger, grönt och gult.

Och jag försöker något annat. Jag försöker mig på det där som består i att vända blicken i tiden eller att vända tiden genom blicken, att inte se framåt utan bakåt. Att se hur min tid blir längre och längre. Det gäller bara att hitta ett ställe att ta spjärn mot. Har jag väl det – hur ska då tiden komma förbi mig och beröva mig det som den i stället kan ge mig?