Kategori: Berättelser ur livet

Någon vinter ibland händer detta att temperatur och luftfuktighet genom ett ihärdigt och förfinat samarbetet skapar något nytt och alldeles annat av den för oss rätt välbekanta snön. (Här skulle jag naturligtvis önska mig ett grönländskt snöordförråd som hjälp i beskrivandet.) På murar och rakklippta häckar ligger sedan ett tag ett ganska tjockt lager snö. De senaste dagarna har detta lager genomgått en metamorfos eller egentligen skulle jag säga att det befinner sig i metamorfos. Lagret har förvandlats till en stor tjock vit orm med ett glänsande, skimrande skinn av… ja, av vad? Det är som en seg kallvarm strumpa och när jag såg ormen i den hala skinnstrumpan i halvmörkret genom spårvagnsfönstret igår blev jag förhäxad. På försök formulerade jag en ödesmättad fras i huvudet: ”Ormen har kommit!” Ja, om detta vet en vanlig vinter inget.

Och nu i morse tog jag en bild på den vita kudden (en minisläkting till ormen) som vilar tung på buskarna vid soptunnorna under mitt fönster. Isstrumpan har spruckit, magin är borta, fast om man vill kan man begrunda detta att balkongrummets fönsterrad ligger på snökudden med det spruckna isskinnet uppgivet gapande.

PS Norröver, i Slovenien och Kärnten är det däremot katastrof på ett mer "konventionellt" sätt, elavbrott, isstormar, infrusna hus, träd, bilar…

Stanko är en man av ädlaste slag. Jag vet ganska mycket om honom vid det här laget, på ett underjordiskt eller helare sätt än sådant här vetande om människor ofta kan vara. Han har givit mig bilder – inre bilder – av sin barndom och tidigaste ungdom där nere i södern i byn vid en av floden Neretvas tillflöden. Hans barbackaritter på halvvilda hästar invid floden kan jag se för mitt inre öga. Och hans mor som getvaktande liten sjungande flicka uppe på berget i mormoderns berättelse om dagen, då Frans Ferdinand blev skjuten i Sarajevo, finns också bland mina inre bilder. Och denna mormor själv som för hundra år sedan inte bara läste bönerna i sin molitvenik utan också nyheterna i tidningen.

Och jag vet att Stanko som ung lärare levde vid en annan flod, den bosniska Vrbas, med sin hund Rex som egentligen var Regina.

En nattlig tågfärd genom Hercegovina som han gjorde som yngling vet jag också någonting om. Jag vet hur luften luktade, för ibland luktar den nästan just så här i parken i maj eller juni. Det har han sagt.

Jag vet också att han måste ha varit mycket vacker, reslig, rakryggad och bredaxlad med sviktande steg och ett leende som kunde betvinga alla, just för att det inte ville betvinga någon, för att det bestod av ett inre varmt ljus. Javisst, vackra tänder, mörka ögon, rätt profil och allt det där, men det är det varma ljuset som är själva essensen. Jag tror inte att han utnyttjade sin charm och skönhet för att avsiktligt vinna något, de fanns bara där. Han fick en katolsk uppfostran och är nog katolik, fast för inte så länge sedan berättade han att han brukade gå till den ortodoxa kyrkan där nere i sina sydliga trakter – för att riten var vackrare och mer innerlig. Här går han aldrig i någon kyrka, allt har blivit politik. Men han har sin Gud med sig.

En gång ganska tidigt i vår vänskap, när jag egentligen bara förstod brottstycken av hans historier, berättade han att hans fru dött för länge sedan och att de båda döttrarna växte upp med honom. Han bor nu med sin ena dotter och hennes familj här på samma våningsplan som Londi och jag. Och jag kan se honom som omtänksam och klok far till de båda flickorna under de där särskilt svåra åren, när såren var nya.

Ja, historien om Stanko berättar jag om och om på nytt, för er, för mig. Det är också berättelsen om min kärlek till Balkan och min längtan till Hercegovina, där jag tror att Balkans hjärta finns.

Och idag får ni för första gången se honom. Bilden är tagen från mitt fönster i förrgår. Jag aktade mig noga för att visa minsta skymt av mig, för jag vet att han vet vilket fönster som är mitt och jag ville inte riskera att han klev fel på den isiga marken. Med bara ett ben kan ett sådant steg bli slutet. Men jag såg hur han gick där, värdigt och försiktigt, lätt böjd men med den svarta baskern snitsigt på trekvart på det silvriga ännu täta håret. Ja, jag såg inte håret uppifrån fönstret, men jag vet ju. Och när man vet så ser man.

En sen eftermiddag för inte så länge sedan kom en man i slokhatt (fast nu är jag osäker på vad en slokhatt är) och lång rock emot Londi och mig strax intill vår port. Han sa några vänliga ord till Londi och så vände han sig till mig och ställde en fråga. Jag tyckte att jag egentligen förstod precis vad han sa, men något med detta att fråga efter en zigenarklubb gjorde mig lite osäker. Hade jag förstått rätt? För säkerhets skull drog jag min gamla ramsa ”govorim samo malo hrvatski” (som jag nästan släppt på senare tid). Då frågade han om jag talade tyska och detta bejakade jag och så upprepade han sin fråga. ”Kennen Sie einen Zigeunerklub hier in der Nachbarschaft?” Jag funderade ett ögonblick och svarade sedan att jag nog inte gjorde det, men att jag visste några hus inte långt ifrån platsen där vi befann oss, där det bor zigenare, kanske finns det en klubb där… Jag pekade ut riktningen och förklarade hur han skulle gå. Han tackade och sa något vagt om att han ville ha zigenarklubben, ”als Ausgangspunkt”, som utgångspunkt. Ja, tänkte jag, det kan man onekligen vilja ha.

Egentligen hade jag tänkte behålla detta för mig själv för det går kanske inte att berätta på något bra sätt, men nu tränger sig berättelsen ändå på. Detta hände i förrgår, dagen då snön föll och landskapet förändrades i ett slag och katterna i parken åtminstone övergående förlorade sin inre klocka.

Det var morgon och jag satt lätt försenad på spårvagnen på väg till ”fakulteten” med en fullmatad arbetsdag framför mig. Lite halvtrött var jag och jag vevade runt diverse motgångar och trassligheter i mitt huvud (den försenade och beskurna lönen, något skatteproblem, något jag tappat bort). Utanför fönstret blötsnöade det. Luften i spårvagnen var rå och fuktig och människorna påpälsade och inåtvända. Jag bläddrade runt lite planlöst i min mobil och där: ! där låg en bild till mig! Bilden föreställde en ung man, en ungdomsvän. Han stod där inne i bilden och tittade skrattande på mig rakt genom tiden klädd i den där läderjackan jag minns så väl. Och i ett nu var jag någon annanstans i en tätare värld, där allt har mening utan att det är viktigt att det har mening. Det enda viktiga är att vara och i den här världen sker varandet alldeles av sig självt. Jag satt helt stilla buren av det där som ingen kan beskriva och lät mig bara genomströmmas. Spårvagnens rörelser kände jag fortfarande, men jag visste inte att det var en spårvagns rörelser. Tiden och rummet gled in i varandra och gick inte att skilja åt och det fanns inget att vilja skilja. Evigheten varade just en evighet, men så for jag genom väggen tillbaka in i den vanliga världen: ”Zagrepčanka”, ropade en röst i högtalaren. ”Oj, jag har åkt för långt”, tänkte jag full i skratt. Jag reste på mig, hoppade av, sprang genom snömodden över gatan och ställde mig vid den motstående hållplatsen. Spårvagnen kom, jag klev på med lätta steg och två hållplatser senare gled jag av och började med en känsla av äventyr i kroppen att småspringa mot ”fakulteten”. Allt var lätt.

Nej, den skojade inte, vintern, utan den bet sig fast och djupnade. På hemvägen från ”fakulteten” igår gick spårvagnen först väldigt trögt och ryckigt genom snön och när vi så nådde fram till den stora korsningen Vukovarska-Držićeva blev det stopp. Någon hade försökt tränga sig lite för långt fram i sin kö och strax var en jättebuss där och blockerade flera vägbanor och alla bilister ville komma först och spårvagnarna tittade in från fyra håll med sina stora blåa ansikten och vågade inte röra sig och till slut var det så tätt, så tätt mellan alla fordonen, trafikbilden blev till ett slags märkligt pussel. Färdiglagt, allt ihopkakat. Var skulle en passage kunna öppnas? Det tutade från alla håll med stigande ljudnivå och människorna flydde ur spårvagnarna och trängde sig under livsfara emellan bilar och bussar. Jag satt stilla på min plats och tog lite bilder och tänkte att det var ett under att ingen olycka inträffade.

Och så plötsligt gjorde sig några unga män till trafikledare och gick med lugnt raska steg ut i gatan och viftade med ljusa pappskivor på ett förvånansvärt effektivt och samtidigt effektfullt sätt och efter några ögonblick började proppen lossna.