Vintern väller in med slasksidan uppåt. Det är kallt och ändå inte. Blommorna kryper tillbaka till embryon – om de kan. De nya löven på träden stelopereras. Gatan vimlar av snöparaplyer men ingen ler, eller är det jag som inte ser de hemliga smilen?
Londi går längs vägen med en lätt snöcape på ryggen. Snart är de vita kornen vatten. Jag väljer mellan gummistövlar och vinterkängor. Stövlarna passar avgjort bäst till vädret, men jag tar ändå kängorna.
Londi har hämtat sig efter den svåra perioden i oktober-november-december, så livet ser helt annorlunda ut om man vill jämföra med hur det var då. Men livet ser kanske alltid annorlunda ut. Ibland förstår jag inte alls hur mitt liv hänger ihop, om det är samma liv jag lever nu, som det jag levde för en eller två eller tre veckor sedan eller under någon annan epok, som sommaren till exempel. Och hur lik är jag mig själv genom dagarna, kriserna och glädjeögonblicken? Ganska, tycker kanske någon. Jag vet inte. Ibland fäster jag min identitet vid andras ögon. Är jag den som Stanko ser och vinkar till från sin balkong? Eller är jag någon som likt en separathumla studsar och svävar runt i internetsfärerna eller i mitt eget huvud? Eller alltid mest Londis vän och rädslan att förlora henne? Fast Londi hon skaffar sig nya vänner också i dessa kanske yttersta tider:
Sammetsdagar. Luften är mild och mjuk och jag lever liksom utanför tiden eller i alla fall utanför årstiden. Londi tar det som det är. Mina ”projekt och idéer” har stannat upp eller blivit lagda åt sidan. Jag strövar i världen. Ibland sitter jag i timmar på något kafé. Det bästa just nu är det svarta Velvet. Man sjunker ner så behagligt i det sammetsröda havet och det blänker och glittrar i halvmörkret från väggarnas tavelramar eller ljuskronornas slipade glasbitar.
Igår kväll satt jag där med Dani. Vi åt kiflice med skinka och ost och prövade olika drinkar, skrattade och pratade och kände oss sorglösa och lätta, men ändå tunga, för vi satt djupt nersjukna i plyschen, sänkta men osänkbara. På skoj plockade vi ner en bok från hyllan intill och började staka oss igenom några sidor i en barnbok. Det här är något för oss, tyckte vi, och mös lite åt våra begränsningar och tänkte något i stil med: Baš me briga! (Fråga mig inte hur jag vet vad Dani tänkte.)
Tata nema vremena – Pappa har inte tid
Plötsligt känns det tydligt att vi är långt förbi vändpunkten, vi går med långa steg in i den ljusa tiden. Allt är lättare.
man anar här små rester av vinterprydnader, men de ser redan lite underliga ut
Jag vet ingen som är så beroende av ljuset som jag, men å andra sidan vet jag ju mest om just mig av alla människor i världen. Det är ju bara mig jag hela tiden ser från insidan, dag som natt. Ja, vilken upptäckt, säger kanske någon. Ja, vilken upptäckt.
En del av er som kommer hit känner nog till de svarta katterna (ja, en är grå) som lever här i buskarna i parken. Jag tror de är syskon. De lever fria och är ändå försörjda. Två damer kommer och matar dem varje dag med de finaste rätter. En av dem är den lille trebentes ex-beskyddarinna (det är alltså inte hon som har svikit, utan han som tvingats flytta för ungefär ett år sedan). Maten serveras alltid vid samma tid och katterna kan klockan och jag också. Så här ser det i parken ut strax före tre:
Men en liten stund efter tre har scenariot förändrats. Damerna är på väg ut med kassar i händerna och plötsligt är katterna där. Ja, egentligen satt de på bänken prick klockan tre, med det missade jag att fotografera:
Det finns mycket i kassarna och matningen tar kanske en halvtimme, ibland blir det lite lek också, för katterna är unga, men mest är de hungriga och deras skyddsänglar ser till att alla får, också den skygga som inte vill gå fram och ta för sig (den vid den blå skålen här på bilden):
