Rivning fullbordad

Igår eftermiddag stod Londi och jag oväntat inför ett tomrum igen. Eller kanske är det lite oegentligt att kalla en sådan här hög med byggnadsrester för ett tomrum?

I alla fall bodde det alldeles nyss människor i huset som stod här, en tregenerationers familj. Kanske minns någon min text "Ett hus har lämnat" från början av december. Då var det grannlängan som försvann, men den hade varit obebodd i åratal, så det var en annan sak.

Ser ni förresten den unge mannen till vänster på bilden? Han sitter där och knackar rent tegelstenar och staplar dem på en skottkärra. Var han en av dem som bodde här? Jag vet inte. Den enda i huset jag kände var den lilla trebenta hunden. Sniski har jag på sista tiden kommit att kalla honom i hemlighet. Var är han nu? Han levde troligen ett ganska privilegierat liv här. Dels bodde han i huset som revs, men ingen där brydde sig särskilt mycket om honom, så han var nästan alltid ute och fri. Sedan hade (har?) han en tant på åttonde våning i mitt hus, en tant som bjöd (bjuder?) honom på läckerheter och köpte eleganta små rockar och koppel åt honom och ”låtsaspromenerade” med honom runt kvarteret. Ibland åkte han tillsammans med tanten upp med hissen för att tillbringa några luxuösa timmar i hennes lägenhet. Är det slut på det nu?

En tanke om “Rivning fullbordad

Kommentera