Nu när huset i Vänersborg är utrymt och placerat i det förflutna är Sverige för mig först och främst Varberg. Nyss var jag där på besök hos mina föräldrar och dessutom träffade jag syskon och vänner. Och jag gick de vanliga vägarna vid havet. Därför kan jag nu lägga ytterligare några Varbergsbilder under pausträdet – det finns redan många, men de här är de senaste (och det betraktas ju ofta som något bra):
blick från fästningshållet mot Subbe fyr
fästningen och kanske heter hunden till vänster Elsa af Brabant och den andra Torsten
kallbadhuset
vy över Skrivareklippan och fästningen från Hästhagabergen
Jag måste nu lite opassande men utan att rodna medge att jag ofta känt mig som Effi Briest på det viset att jag känt/känner mig mer hemma i Hohen-Cremmen (Varberg) än i Kessin (Vänersborg). Men Zagreb är något annat och har en helt egen plats. Min egen på det där egna viset som inte har med ägande att göra.
Kallbadhus.
Kanske ett av de vackraste orden überhaupt på svenska.
Tänk en roman som hette så. ”Kallbadhuset”.
Hej Jens,
jaså, det var kallbadhuset (som ord) du stannade till vid. Jag var lite orolig för att du skulle säga något om Effi eller mig, som jag kanske inte riktigt skulle kunna med att svara på.
Ja, miljön har du, nu ska du bara placera in några personer där eller kanske låta dem komma och gå.
Übrigens: Kan man läsa om din tid i Katowice någonstans på nätet? (Kanske har jag frågat tidigare.)