Kategori: Berättelser ur livet

Staden känns liten och ombonad när jag strosar omkring där i kvällsmörkret i dessa dagar. Ingen vind, bara en stillsam mildhet i luften. Ilica, som ändå vill vara en huvudgata, böljar smal och ljusprickig mellan husen. Spårvagnarna ser ut som förvuxna leksaker, där de svänger ner nästan skrattretande tvärt in på Frankopanska.

Och slinker jag in i en av de dunkla passagerna, som det finns många fler av än jag någonsin kan hålla i minnet, upphör nästan all rörelse och det känns lite som att vara inomhus. Här går jag längs Dežmanov prilaz som för upp mot Tuškanac; både biografen och parken heter så.

Och så är jag som genom ett trollslag inne ett av kaféerna Velvet, det finns ett vitt och ett svart Velvet. Det här är det svarta. Väggarna är klädda med böcker och möblerna är behagligt olika varandra, fast många har något rött polstrat över sig; jag menar att de kanske är röda och polstrade. Och tavlorna har tunga guldramar.

Dagarna lunkar fram och jag är glad och tacksam över att Londi mår bra, även om hennes hälsa fortsätter att vara bräcklig och vi måste leva försiktigt och med små steg och lätta beröringar.

Vi går våra små rundor kring kvarteren i närheten och över de stora gröna ytorna, som finns kvar som minnen av en långsammare tid i stadens historia. Marijan har öppnat sin grönsaksaffär igen, så nu är den ordningen återställd och nyss kom vi hem med lök, potatis, äpplen, clementiner och torkade lingon. Förr trodde jag att lingon var något speciellt svenskt, men nu vet jag att det inte är så.

Och Vesna drog en djup suck och sa ”hvala bogu”, när jag i dörren på vägen ut från grönsaksaffären svarade på hennes fråga om hur Londi mår nu. Vi är inte ensamma i världen, folk känner oss och vet något om vårt liv.

Jag är trogen min frukt- och grönsaksaffär här i närheten. Marijan, ägaren, är en solstråle, som alltid säger något vänligt och så snart han hinner går han ut och klappar Londi som sitter vid dörren eller så ger han mig små presenter, en dinja (melon), lite smokve (fikon) eller något annat gott. Efter nyår skulle han hålla stängt till den sjunde januari för uppstädning och omordning. Men vad händer nu? Varje morgon går jag dit och finner en ny lapp på dörren eller fönstren, hela tiden skjuts datum framåt och jag har slut på både äpplen, mandariner och potatis. Så här såg det ut när Londi och jag tittade förbi nyss:

Hoppas det är sant nu, om inte måste jag svika honom.

Annars blåser här växlande och lätta sydvindar och vädret är strimmigt, en dag blå, en dag grå…

Kanske är detta att motsatserna ligger ”paketerade” bredvid varandra något som är utmärkande för den mänskliga hjärnan. I alla fall förefaller min hjärna vara organiserad på ett sådant vis och dessutom verkar det vara så att, som en följd av detta, negationer ofta kan vara ganska uddlösa och lätta att tappa bort. Så här till exempel: Igår läste jag dessa rader i Ilma Rakusas bok Mehr Meer:

Die Straße ist nicht durchgehend, sie mündet in einen Platz zum Wenden. Von dort führt ein Fußweg zur katholischen St. Marienkirche, die turmlos, ganz unscheinbar wirkt.

När jag läste ”turmlos” (tornlös), såg jag genast ett torn framför mig, just denna explicit tornlösa kyrka utmärkte sig på min inre film genom ett torn, inte så högt, men väldigt tydligt. Något liknande händer mig varje gång jag hör talas om det osyrade brödets högtid: jag tänker på ett syrligt bröd och känner till och med ibland en syrlig smak i munnen, även om något slags övre medvetande försöker mota bort sådana impulser.

Zlarinska med sina osköna hus i mjukgrått ljus ser inte mycket ut för världen, men här går vi bra, Londi och jag. Detta är gatan, detta är vandringen. Luften är mild, vindarna håller sig stilla, några duvor hoar från ett tak strax intill. Vi tar våra steg på vår väg in i det nya året. Just i denna stund behöver vi ingenting annat.