Igår pratade jag lite med min kinesiska kollega Wang om Europa och Kina, ja mest om Kina, eller så är det det jag minns bäst så här i efterhand. Först gick vi igenom maten: den är söt i söder, salt i norr och sur i väster – eller var det öster? Det fanns i alla fall bara tre väderstreck i Wangs ”matkarta”. Sedan fick jag veta vilka universitet som är bäst i landet när det gäller språkstudier, fast nu har minnet blivit suddigt, i alla fall nämnde Wang ett bra universitet i Beijing. Förresten sa hon Peking och jag Beijing och vi skrattade åt varandra och åt oss själva. Sedan sa hon att hon var bäst i hela skolan där hon gick. Ja, smålog hon, så var det, och det kan man väl också säga då. Sedan berättade hon att hon egentligen aldrig passat in i KIna (hon är från det salta norra Kina, fast hon slutade äta den salta maten i sina tidiga tonår, när hon fick veta hur skadlig den var), eftersom hon vill vara sig själv helt och hållet och i Kina är det svårt att ha en avvikande mening eller ett avvikande sätt, allting är inriktat på gruppen. Här i Europa är det lättare att vara annorlunda, fast Wang brukar ändå säga vad hon tycker också i Kina, även när det inte fanns någon som håller med. Men politik pratar hon aldrig om i Kina, det går inte.
Kategori: Berättelser ur livet
Fundering kring hårtvätt
Ibland när jag stannar upp och försöker fixera mina stämningar mitt inne i ögonblicken, upptäcker jag underligheter, inga intressanta egentligen, men utan tvekan underligheter. Att tvätta håret är till exempel en vardaglig syssla som de flesta någon gång måste ta itu med. Hur ofta man gör det beror på hår, läggning, tillfällig belägenhet, omgivning och säkert ytterligare några saker. En vanlig intervall ligger någonstans mellan ett dygn och en vecka, tror jag, och jag är ganska vanlig. Och ändå är jag nog lite konstig just här. För några veckor sedan stannade jag upp mitt inne i en banaltrivial tanke som rörde nästa hårtvätt. ”Jag borde nog tvätta håret nu”, tänkte jag eller hade jag just tänkt inför mitt inre observerande öga. Och vad såg jag då? En stark känsla av olust, en vilja att smita undan blandad med en ”insikt” om att det nog vore bäst att få det gjort. Efter denna ”mikrostudie” av mitt förhållande till beslut om hårtvätt har jag haft en förhöjd uppmärksamhet riktad mot mina stämningsförlopp i samband med just denna aktivitet. Och se – det är alltid likadant, alltid samma missmod, samma vantrivsel och de två vägarna: smita eller få det undanstökat. Sedan har jag upptäckt att det finns en brytpunkt just i det ögonblick då jag låter duschens vatten strila över huvudet. Fram till den punkten pågår en inre brottning mellan de två sidorna, en sur och olustig kamp, som sliter på humöret på ett överraskande intensivt sätt. Efter det ögonblicket är jag mentalt på ”den andra sidan”, det finns inga beslut att fatta, ingen kamp att utkämpa, det är bara att överlämna sig åt rutinerna, som med ett slags automatik följer varandra slag i slag, den ena tråkigare än den andra, men tanken är fri att syssla med annat och lämnar då på lätta vingar badrummets trånga värld.
Vad kan man lära av detta månntro? Inget kanske.
God Jul! Čestit Božić!
Jag lägger in en liten julhälsning här för det är ju julafton idag. Ni får den här bilden från stadsdelen Kaptol att vila ögonen på. Kameravinkeln är möjligen lite underligt vald, men jag ville aboslut ha med blommorna i backen, penséer, tror jag det är. Bakom, liksom inåt från de tjocka tornen räknat, står katedralen med mäktig osynlig närvaro. Ni ser inte heller Ärkebiskopens palats fast det breder ut sig i pampig prakt runt den öppna platsen. Men ni ser guldmadonnan uppe på pelaren och ni ser Franciskuskyrkans grönklädda torn. Och kanske anar ni berget Medvednica i bakgrunden.
De närmaste dagarna blir min närvaro här under trädet nog lite oregelbunden.
God Jul! Čestit Božić!
Och jugon blåste in
Och så plötsligt blåste jugon in genom parken och det gick det hål i vinterdimman. Skuggtemperaturen steg från noll till femton grader inom en tid så kort att det inte är lönt att försöka mäta den. Och inne i solstråket blev det sommar. Vi satt i baren, utomhus, och lät solen värma oss, Stanko, Londi och jag. Timmarna gick och vi talade om nära nog allt mellan himmel och jord och jag fick också veta hur jag ska vattna min božićna pšenica. Lustigt nog var det precis så jag hade gjort: Man blåser droppar av vatten över vetetuvan. Och vi talade om den lyckliga dagen, om björkarnas guldlöv, om Ivana Brlić-Mažuranićs sagor från gamla tider, Priče iz davnine. Jag greps av den där euforin som tar tag i en då man med ens kan flyga över språkgränserna och nästan allt går att säga och förstå. Och Stanko berättade om fåren och korna som betade i gläntorna i Hercegovinas skogar, om det bördiga landet nere vid Neretvas delta. Och så sa han något som jag ändå, trots den benådade stunden, inte helt förstod, men som vi ska gräva fram en annan gång. Det var något hans mor Ana berättat för honom när han var barn och det handlade om när Frans Ferdinand blev skjuten den där dagen för snart hundra år sedan i Sarajevo…
När Londi och jag gått upp till oss igen, tog jag en bild på sydvinden genom fönstret. Jag vet inte om ni ser den, men den är där. Allt annat känner ni säkert igen, till och med de små svarta katterna som bor i parken och dagligen matas av grannar till oss.
Julmeditation
Jag håller en liten sekulär julmeditation som låter olika jular ur mitt liv färdas genom mitt huvud. Emellanåt låter jag blicken glida in i dimman utanför fönstret, där björkarnas guldlöv skymtar fram ur vadden. Jag tänker på människorna och platserna och länderna och håller tillbaka en ”nördig” ingivelse att börja räkna – länderna till exempel. Nej, inget sådant: jag ser citronerna på träden på den där gården på Etnas sluttningar. Jag undrar om det inte var dimma där också. Och så tänker jag på Stanko, Londi och mig, när jag drack julrakijan för oss alla tre i baren här förra julen. Och på den vackra julen i Siena med Alex och Londi härom året. Fast det var kanske strax efter jul, men det är just nu samma sak.
Framför mig på bordet här står en kruka med Božićna pšenica, julvete. Även detta går att meditera över. Jag har fått det i present och sedan glömt vad jag skulle göra med detta vete. Kanske borde jag klippa det lite? Jag vattnar det. Jag tycker mig minnas att det symboliserar fruktbarhet och att man ska ha det tills de heliga tre konungar passerat förbi. I alla fall är det första gången jag har en sådan här lustig tuva hemma hos mig. Och jag tycker den ser trevlig ut.


