Jag håller en liten sekulär julmeditation som låter olika jular ur mitt liv färdas genom mitt huvud. Emellanåt låter jag blicken glida in i dimman utanför fönstret, där björkarnas guldlöv skymtar fram ur vadden. Jag tänker på människorna och platserna och länderna och håller tillbaka en ”nördig” ingivelse att börja räkna – länderna till exempel. Nej, inget sådant: jag ser citronerna på träden på den där gården på Etnas sluttningar. Jag undrar om det inte var dimma där också. Och så tänker jag på Stanko, Londi och mig, när jag drack julrakijan för oss alla tre i baren här förra julen. Och på den vackra julen i Siena med Alex och Londi härom året. Fast det var kanske strax efter jul, men det är just nu samma sak.
Framför mig på bordet här står en kruka med Božićna pšenica, julvete. Även detta går att meditera över. Jag har fått det i present och sedan glömt vad jag skulle göra med detta vete. Kanske borde jag klippa det lite? Jag vattnar det. Jag tycker mig minnas att det symboliserar fruktbarhet och att man ska ha det tills de heliga tre konungar passerat förbi. I alla fall är det första gången jag har en sådan här lustig tuva hemma hos mig. Och jag tycker den ser trevlig ut.
Vi tycker också att det ser trevligt ut och jag undrar vad du har i den där skålen bredvid – kan det vara frukter från johannesträdet (om det nu heter så)?
Ja, det är johannesbröd – rogač, plockat av mig på Hvar i somras.