Kategori: Berättelser ur livet

För första gången på ganska länge tog jag igår en nöjestur in till stan. Ja, jag hade ett mål, jag skulle köpa ett par julkort (som kanske med lite tur kan komma fram med heliga tre konungar) och en julklapp. Det blev hela årets julhandel för mig, fast jag ska nog köpa lite nötter, russin och fikon här hos min kvartersfrukthandlare också, någon dag. Och så drack jag kuhano vino med en god vän på ett rökigt kafé. Efter det bar det av hemåt med spårvagnen med ljusdekorationerna blinkande eller stilla lysande in genom rutorna.

Igår var det en genomgrå dag, dunkel, fuktig och kall – årstiden är just nu så grym och rå som den kan bli – så det kändes som att besöka en lusteld, när vi gick in under gatlyktan bland björkens guldlöv. Sådana ögonblick skapar ett slags galenskap ungefär som när nattfjärilarna surrar runt och dunsar mot den brännande lampan och sveder sönder vingarna. Nå, vi slapp sveda våra vingar. Någon gång är det bra att inte ha vingar.

Min väg är sedan en tid ganska knagglig och full av hinder, så jag måste gång på gång ta mig själv i nackskinnet och tvinga mig att höja blicken över vardagen och varnatten. Det sköna finns ju alltid någonstans och detta vill jag försöka hålla i minnet. Ibland med hjälp av en spark på det egna smalbenet, ibland genom att blockera rutintankarna. Ibland genom att fästa blicken på något vackert för mer än några sekunder. Detta att stillna och stanna inför det sköna kan åstadkomma små starka underverk. Pärlor för själen.

Den lilla världen, det är den som sträcker sig så långt som våra steg en vanlig dag kan ta oss, det är den som håller våra nätter och vet om de bär ångest eller ro eller bara medvetslöshet, det är den som rymmer de kända ansiktena och leendena, klappen på axeln, det gemensamma skrattet, de vackra makedonska sångerna om kärlek och död sjungna med sprucken röst. Ibland kliver jag för en stund ut ur den lilla världen för att tala om den större, om politik och världshändelser, eller om konsten och litteraturen. Men strax är jag tillbaka i det lilla för det lilla är ändå det som är själva kärnan och andningen.

Londi härom dagen vid hästhagen vid Veterinarski fakultet

Den lilla världen är platsen som tanken och idén tar avstamp ifrån. Den är allt annats förutsättning.

Vi tragglar på, Londi är tillbaka från ännu en sjukhusvistelse, jag hostar och hackar, men vi är inte ledsna eller nedslagna, bara lite omskakade. Nyss satt vi i vår bar med Stanko och firade vår återförening. Då och då måste vi skapa en liten fest, för tillvarons bräcklighets skull, för dess rikedoms skull. Vi firade med att jag drack en rakija för oss alla tre, en domaća šljivovica. Stanko rökte en av sina hemrullade (ja, han rullar dem hemma, långsamt, långsamt, hans fingrar är lite lama) cigaretter med den där världsbästa hercegovinska tobaken insvept i något ”utmärkt svenskt papper”. Londi blev kliad, vi drack kaffe. Stanko beskrev kaffeblandningen på sitt kännarsätt, berättade en anekdot om ett litet franskt ungdomsäventyr och så skickade han all sjukdom och allt elände över sju berg (sedam gora) och sju hav (sedam mora) och vi skrattade och såg solen glida ut och in bland molnen.