Vi tragglar på, Londi är tillbaka från ännu en sjukhusvistelse, jag hostar och hackar, men vi är inte ledsna eller nedslagna, bara lite omskakade. Nyss satt vi i vår bar med Stanko och firade vår återförening. Då och då måste vi skapa en liten fest, för tillvarons bräcklighets skull, för dess rikedoms skull. Vi firade med att jag drack en rakija för oss alla tre, en domaća šljivovica. Stanko rökte en av sina hemrullade (ja, han rullar dem hemma, långsamt, långsamt, hans fingrar är lite lama) cigaretter med den där världsbästa hercegovinska tobaken insvept i något ”utmärkt svenskt papper”. Londi blev kliad, vi drack kaffe. Stanko beskrev kaffeblandningen på sitt kännarsätt, berättade en anekdot om ett litet franskt ungdomsäventyr och så skickade han all sjukdom och allt elände över sju berg (sedam gora) och sju hav (sedam mora) och vi skrattade och såg solen glida ut och in bland molnen.
6 kommentarer till “Detta liv”
Kommentarer är stängda.
Så underbart att det mitt i allt det svåra finns sådana stunder. Så borde livet alltid vara.
Ja, fast det är väl det det inte kan vara. Den här guldstjärnan gör sig bäst mot en mörk bakgrund – inte bara av estetiska skäl minsann.
Tror du missföstod mig..
Marlena, egentligen tror jag inte att jag missförstod dig. Däremot uttryckte jag mig väl konstigt i kommentaren. ”Minsann” kan nog bort och det där med ”estetiska skäl” går inte tillbaka på det du sa utan är en lös fundering. Jag tror vi förstår varandra perfekt här – om vi bortser ifrån att jag kastade lite sand i ögonen på dig med min förra kommentar. Förlåt.
Du skapar bilder i mitt huvud, tack.
Tack för besöket här, Marine.