Staden känns liten och ombonad när jag strosar omkring där i kvällsmörkret i dessa dagar. Ingen vind, bara en stillsam mildhet i luften. Ilica, som ändå vill vara en huvudgata, böljar smal och ljusprickig mellan husen. Spårvagnarna ser ut som förvuxna leksaker, där de svänger ner nästan skrattretande tvärt in på Frankopanska.
Och slinker jag in i en av de dunkla passagerna, som det finns många fler av än jag någonsin kan hålla i minnet, upphör nästan all rörelse och det känns lite som att vara inomhus. Här går jag längs Dežmanov prilaz som för upp mot Tuškanac; både biografen och parken heter så.
Och så är jag som genom ett trollslag inne ett av kaféerna Velvet, det finns ett vitt och ett svart Velvet. Det här är det svarta. Väggarna är klädda med böcker och möblerna är behagligt olika varandra, fast många har något rött polstrat över sig; jag menar att de kanske är röda och polstrade. Och tavlorna har tunga guldramar.