Sammetsdagar. Luften är mild och mjuk och jag lever liksom utanför tiden eller i alla fall utanför årstiden. Londi tar det som det är. Mina ”projekt och idéer” har stannat upp eller blivit lagda åt sidan. Jag strövar i världen. Ibland sitter jag i timmar på något kafé. Det bästa just nu är det svarta Velvet. Man sjunker ner så behagligt i det sammetsröda havet och det blänker och glittrar i halvmörkret från väggarnas tavelramar eller ljuskronornas slipade glasbitar.
Igår kväll satt jag där med Dani. Vi åt kiflice med skinka och ost och prövade olika drinkar, skrattade och pratade och kände oss sorglösa och lätta, men ändå tunga, för vi satt djupt nersjukna i plyschen, sänkta men osänkbara. På skoj plockade vi ner en bok från hyllan intill och började staka oss igenom några sidor i en barnbok. Det här är något för oss, tyckte vi, och mös lite åt våra begränsningar och tänkte något i stil med: Baš me briga! (Fråga mig inte hur jag vet vad Dani tänkte.)