Nej, den skojade inte, vintern, utan den bet sig fast och djupnade. På hemvägen från ”fakulteten” igår gick spårvagnen först väldigt trögt och ryckigt genom snön och när vi så nådde fram till den stora korsningen Vukovarska-Držićeva blev det stopp. Någon hade försökt tränga sig lite för långt fram i sin kö och strax var en jättebuss där och blockerade flera vägbanor och alla bilister ville komma först och spårvagnarna tittade in från fyra håll med sina stora blåa ansikten och vågade inte röra sig och till slut var det så tätt, så tätt mellan alla fordonen, trafikbilden blev till ett slags märkligt pussel. Färdiglagt, allt ihopkakat. Var skulle en passage kunna öppnas? Det tutade från alla håll med stigande ljudnivå och människorna flydde ur spårvagnarna och trängde sig under livsfara emellan bilar och bussar. Jag satt stilla på min plats och tog lite bilder och tänkte att det var ett under att ingen olycka inträffade.
Och så plötsligt gjorde sig några unga män till trafikledare och gick med lugnt raska steg ut i gatan och viftade med ljusa pappskivor på ett förvånansvärt effektivt och samtidigt effektfullt sätt och efter några ögonblick började proppen lossna.
Vilken härligt text, Bodil! Anna och jag har just njutit av den tillsammans.
Vi önskar dig en trevlig helg – utan trafikkaos. Men det kanske var ett skådespel värt att se. 🙂
Hej Marlena och Anna,
ja, det var allt lite spännande att sitta där på åskådarplats med näsan mot rutan.
Trevlig helg!
Det ser ut som upptakten till en film med ödesmättade existentiella konsekvenser – Kieslowskis Den Grå.
För en stund – rätt lång kanske – rådde en kraftig förtätning.
Härliga bilder och en fin beskrivning. Den känns ungefär som ett sjöslag i slow motion.
”Sjöslag i slow motion” låter träffande. Jag tror det var något sådant.