Numera händer det inte så sällan att Londi och jag går en sväng förbi de zigenska husen i kvarteret intill. Efter vårt ”besök” där i slutet av oktober har jag känt en dragning dit. Ibland nöjer jag mig med att ta en avståndstitt ditåt ifrån gathörnet strax här bakom, men ibland måste jag dit och Londi följer gärna med.
Här är nu tre bilder som kanske inte säger så mycket. De är försiktigt och diskret tagna, alltså raka motsatsen till hur en djärv fotograf tar bilder. Jag lägger dem här så att ni trots deras vaghet i dem kan hitta platser som ni kan bygga era inre bilder av medan ni läser:
de fyra huslängorna sedda från den stora gatan
blick in i en av gränderna mellan längorna
småpojkarna spelar fotboll på parkeringsplatsen
Här lever några zigenska familjer, kanske en klan, jag vet inte. Alla verkar på något vis höra ihop och ha band med varandra. När jag gick förbi nu var det som vanligt många ute på gatan och jag hörde röster inifrån gränderna. En äldre kvinna satt på trappan mot gatan och läste en bok, två män monterade fast en försterlucka, några yngre kvinnor satt på stubbar och pallar och rökte och skrattade i sina mobiler utanför den lilla verkstaden. Och ett gäng småpojkar spelade fotboll på den stora parkeringsplatsen framför. Tillsammans bildade detta en hel värld, byns värld. En sådan värld finns nästan inte längre, i alla fall inte i Europa. Vad är det som gör den så lockande för mig? Gemenskapen, röstväven, det enkla livet, överskådligheten, fönsterluckorna, de vackert snidade trästaketen, vedstapeln vid väggen. Arkadien. Idealiserar jag? Skulle jag kunna leva här? Jag vet inte, kanske är jag dömd till min moderna frihet. Jag ser längtansfullt på denna slutna och ändå helt öppna värld genom modernitetens galler. Och jag vet att under vinterdagarna som gick var det ofta som om solen skinit varmare just här.
Ett svar på ”Där det sanna livet levs”