Varma dagar, vackra dagar väller in. Kanske regn någon stund, men det är väl egentligen bra? Människorna här samlas i parkerna, på lekplatserna. Unga par leker hemliga lekar i skuggan av träden, gamla och medelålders sitter på bänkarna och pratar och någon har något alldeles särskilt att säga med lite högre röst. Barnen springer och stojar och låter sig beundras. Plötsligt gråter en liten flicka stort och vilt. En äldre man i grå kavaj – hennes morfar? – springer fram och låter en ström av lugnande ord välla fram. Jag hör inte riktigt vad han säger, men jag förstår att det är bra och det gör den lilla flickan också. Världen är varm och jag känner att jag av hjärtat vill de här människorna väl. Och jag ser hur bra de vet att glädja sig åt det lilla och faktiskt vet Londi och jag det också. Det gör vi. Vi går här och tittar och nosar. Och strax intill sitter två tanter på en bänk i skuggstrimman mellan sol och sol. De pratar intensivt om något de kanske brukar prata om och ser sig omkring och pekar på något och har hela världen alldeles nära armbågen.
En lugn idyll.
Ja, bra här.