Nu när Zagreb är på väg in i sommardvalan börjar eller fortsätter drömmen om Balkan för mig. Klarbären är tunga och djupröda och lutar sig in i övermognad, men just idag är de som godast. De gula små plommonen glimmar bland grenarna på sina träd och än doftar lindarna starkt och bedövande, särskilt under stilla kvällar efter heta dagar. Men snart tar torkan och hettan lindblommorna. I det bosniska huset på hörnet levs ännu det tidlösa lantlivet. Just nu hänger rader av tygpåsar fyllda med lindblommor på tork på klädstrecken.
Under andra årstider är ”pation” full av säckar med valnötter eller stora grytor med kastanjer.
Jag läser just om en familj som i den hetaste sommaren återvänder från exilen till hemtrakterna i Vojvodina. Hönorna pickar i sig korn av majs – kukuruz – på bygatan och barnen springer barfota i lerdammet och ropar till varandra på ungerska. En överdådig bröllopsfest firas – maten, drycken, musiken och svetten flödar. Och jag tänker på att Vojvodina ännu är ett område med många folk, inte bara serber, ungrare, slovaker, rumäner, kroater och rusiner utan också albaner, bunjevacer, goraner, tyskar, bosnier, makedonier och flera till. Och jag känner en stilla glädje när jag minns att Vojvodina består av sägenomspunna provinser som Banat och Batčka. Några rader ur en bok jag läste för länge sedan föresvävar mig vagt. En gammal kvinna sitter på en bänk i ett annat land, kanske Tyskland, och säger ”bei uns in der Batschka…” och sedan något om ”immer wenn der Kukuruz reifte…”. Drömmen om Balkan handlar alltid om inlandet, om torka och hetta och ett slags enkelt överdåd.