Spårvagnsfärderna här öppnar då och då en dörr till en lite grovkalibrig medmänsklighetens värld. Minns ni mokro je-episoden? Här ska ni få höra något lika bra:
Förra eller förrförra veckan satt jag på treans spårvagn på väg till en tentavakt. Det var rätt varmt ute och inne. Trean har ingen luftkonditionering och det var trångt, så av- och påstigningar blev ibland lite komplicerade. På hållplatsen Miramarska ser jag en gammal man mödosamt ta sig fram på kryckor mot spårvagnen, som just är på väg att ge sig av. Då hörs två starka röster som i kör ropar ”Čekajte” mot chauffören, ja, mot hela vagnen. Två kvinnor, en medelålders och en ung, kanske mor och dotter, störtar fram mot dörren som är på väg att stängas, kastar sig nerför trappan och tränger upp de halvstänga dörrarna. ”Čekajte!” När de tagit mark griper de glatt och bestämt tag i mannen från varsin sida och baxar upp honom för trappan med några snabba och kraftfulla rörelser. Muntert pladdrande föser de undan en sittande ung man och låter den gamle sätta sig på den nu lediga platsen. Klart!
Nej, detta är inte den spårvagnen. Den här bilden tog jag en dag då vi åkte med öppna dörrar.