Mokro je

Igår bröts solskenet och värmen plötsligt av tvärt och storm, regn och hagel (var det hagel?) gjorde luften strimmig och vågig. Skyltar bröts sönder, tegelpannor kastades av tak och träd knäcktes. Men lika fort som ovädret drog in lika hastigt drog det sig tillbaka. Kvar var bara spåren:

När jag lite senare klev på spårvagnen blev jag vittne till vätan på ett speciellt sätt. Ett fönster hade varit öppet under störtskurarna och två eller tre av sitsarna var vattenfyllda. Utan att se mig för ”skissade" jag "på en sättrörelse” i riktning mot en av de blöta platserna. I samma ögonblick hördes en klar stämma som fyrade av ett ”mokro je”.

Det var en dam med fast blick och blonderat hår som med denna fras hindrade mig från att sätta mig i vätan. Jag tackade och satte mig på en plats på den torra sidan alldeles framför damen. Strax var vi framme vid nästa hållplats – Olibska. En äldre man steg på och ville sätta sig på en av de nerblötta sitsarna. ”Mokro je”, ljöd det kraftfullt bakom mig. Mannen tackade och letade efter en annan plats. Vid Držićeva steg två damer på. Den ena av dem gjorde en ansats att slå sig ner på den närmaste våta sitsen, men innan hon hann göra det ljöd signalen: ”Mokro je!” Hon ryckte till lite men fann sig snabbt och tackade. Och så var vi framme vid Strojarska. En ung man med musikproppar i öronen släntrade upp och sänkte raskt ner ändan på den blöta sitsen. Varningsropet ”mokro je” trängde inte igenom propparna. Han reste sig med blöt byxbak och såg sig låtsat likgiltigt omkring. Vid Kruge hoppade en kille på, också han var avstängd från omvärlden med proppar, men nu hade damen utvecklat sin strategi ett snäpp. Mer och mer hade hon kommit att bli ett med sin vaktpostroll. Resolut grep hon killen i ärmen, spände ögonen i honom och mimropade ”mokro je”. Han tittade först förvirrat och nästan lite argt, men när han förstod drog han ur propparna och tackade med halvt skamsen uppsyn. Vi for vidare: Lisinski – ”mokro je” – Miramarska – ”mokro je”. Vid Sveučilišna aleja steg jag – lite motvilligt – av.

6 tankar om “Mokro je

  1. Vad valurnorna än viskar, vad demagogerna än dravlar, så är det kanske sekundärt. Så länge spårvagnarna beskyddas av den här sortens damer. I söndags slog jag för en sekund på SVT:s valvaka just som en expertpanel förklarade att ”den typiske europén” är en ”brittisk gentleman”. Plommonstop och käpp, det var liksom kontinentens signatur. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen för att stänga av teven igen. Just då lade en av experterna huvudet på sned och sa: ”men vi behöver inte skynda oss för att bli precis så”. Jag lägger hellre min röst på din spårvagnsmadame. På sitt kanske penetranta, i slutändan dock charmanta vis, är det väl som hon som är typisk för denna världsdel som upplevt så mycket och där det just därför är viktigt var man sätter sig. På det torra sätet, eller det fuktiga.

  2. Tack Jens, jag håller också på min utmärkta dam här. För övrigt tycker jag inte att en engelsman kan vara den typiska europén, Europa är ju främst Europas fastland. Det är nog bara svenskar ”i en expertpanel” som kan få för sig något sådant som det där med engelsmannen. En sådan här ansvarskännande och ansvarstagande dam i Zagreb, Ljubljana, Wien, Lviv eller Budapest har jag mycket hellre som min europeiska symbolperson än den där mannen med plommonstop.

  3. Det är synnerligen provinsiellt att tro att en engelsman med plommonstop skulle vara symbolen för Europa. Engelsmännen själva skulle inte ens hålla med om den beskrivningen.

    Efter din lyckliga historia känner jag mig manad att berätta en liknande jag hade. Jag steg på tåget mot Schönefeld Flughafen. Det var fullt men ingen satte sig bredvid ett sovande fyllo. Jag ville sitta men också visa att jag inte var fördomsfull och satte mig ned bredvid honom. Men lika snabbt flög jag upp. Sätet var nedpissat och ingen hade varnat mig. Argt bligade jag på de närmaste. Men ingen reagerade, inte ens ett litet flin. Döda själar.

Kommentera