Kategori: Berättelser ur livet

Igår nämnde jag som hastigast julträdet i ”parken” bakom Patriotens hus. Ja, för att ta en liten omväg runt trädet, så är det så att ”gran” heter ”smreka” på kroatiska, fast ”julgran” verkar kallas ”bor”, som betyder ”tall” egentligen. Granen blir alltså en tall när den tas in och dekoreras. Men nu ska vi titta lite på vår julsmreka:

Det är dagisbarnen som har gjort alla de stora tjocka julänglarna. Av mjölkflaskor och julkulor, ser det ut som. Vingarna vet jag inte riktigt vad de är gjorda av. Ganska högt hänger en fullmatad platspåse och ser lite brutal ut. Den verkar ha en viktig roll, kanske är den ett slags första pris eller så innehåller den något som alla ska äta av, när det blir dags. Jag ska hålla ett öga på det fortsatta händelseförloppet.

Idag stannar vi i hemkvarteren och Londi och jag tar er bara på en liten vända i det disiga morgonljuset. Vi svänger om hörnet ut från vår park och går förbi det lantliga bosniska huset, där leende huckleklädda kvinnor nästan alltid är i intensiv verksamhet utomhus. Ibland hanterar de med valnötter och kastanjer, ibland med lindblommor, ibland med pumpor, men allra oftast hänger de tvätt, gärna stora mattor och filtar. Vi går förbi. Och där har vi den lilla skolan, där barn från tre månader och uppåt kan lära sig engelska, men så här på morgonen händer inget där. Vi går förbi huset där Han stryker omkring bakom de vissnade vinrankorna i väntan på något eller någon, förbi den fjäderlätta gamla förvirrade tantens hus och så förbi Patriotens fantasifulla bygge – det sticker ut nya djärvt förgyllda träkonstruktioner från den ena väggen. Så sneddar vi över gräset i nästa park, där några stora tunga män håller på och hänger upp tjocka julänglar i en gran – en levande växande gran alltså – medan dagisbarnen står på en trappa till ett fult hus och sjunger med höga lite vilda röster. De står inte stilla, men fröknarna försöker hålla dem i schack. Vi stannar bara kort och fortsätter sedan till parkens slut och ut över den lilla parkeringsplatsen framför baren Polo och den jugoslaviska (kanske hittar jag på) mataffären Union. Snett emot Union finns Mini mljekara Veronika, en underbar ”mjölkkiosk” där man kan köpa goda ostar, bra mjölk och yoghurt och annat mjölkigt uppifrån Zagorje eller närmare bestämt från Desinić. De har inte många sorter, men allt de har är bra och priset går det inte att brumma något om. Jag köper kiselo vrhnje av den fetaste typen och en bit taborgradski sir (polutvrdi=halvtorr).

Och nu får ni gå hem på egen hand…

Två gånger på en vecka har jag varit på sydsidan av Sava. Det är lite ovanligt, även om jag inte bor särskilt långt från floden. Så här såg det ut igår kväll i Novi Zagreb på vägen till spårvagnen hem:

Om jag säger att jag kom från en handbollsmatch på Arena Zagreb, så undrar ni väl vad det tagit åt mig…

Mörkret faller tidigt men luften är ganska ljum långt in i sena kvällar, så vinternatten känns inte så skrämmande, som den kan göra. Ja, jag känner ofta en fläkt av skräck när det är både mörkt och kallt. Det tänker jag inte dölja. Men nu har vi beskänkts med denna lilla ”värmebölja”. Låt oss ströva omkring lite i Donji grad (Nedre staden) och titta på vad ljus och mörker gör med varandra.

Här går vi på Varšavska ulica vid Kino Europa strax intill den stora Tin Ujević-statyn. Nej, han syns inte, men kanske anar ni ett hörn av sockeln. Och folk sitter i uteserveringarna, om än lite glest:

Vi vänder på klacken och går kanske femti meter och så är vi på Cvjetni trg, Blomstertorget, som på senare år berövats det mesta av sin grönska, men än säljer man blommor där. Kyrkan ni ser är den ortodoxa:

Och här har vi till sist parken Zrinjevac som ligger ett stenkast eller två kvarter från Cvjetni. I de små vita bodarna säljer man fritule, kuhano vino och rakija.

Nej, det var inte bara prat, om någon trodde det: Varje lördag går Londi och jag till Mandarinmannen och hans bil några kvarter bort och hämtar ett nät med tre kilo mandariner. 15 kuna betalar jag och det väl är varken dyrt eller billigt. Jag har försökt räkna på vad han kan tänkas tjäna på att köra upp mandarinerna från någonstans söder om Makarska i Dalmatien upp hit. Timmarna det tar att resa upp och sedan tillbaka ner igen och bensinen det kostar. Och är mandarinerna hans egna eller köper han dem? Jag hoppas det är hans egna. Hur många kilo får han in i bilen varje gång. 500? Kostar det att parkera där på gatan? Förresten verkar det som om han har en medhjälpare eller kompanjon. Tjänar de kanske 400 eller 500 kuna var per färd, eller är det för optimistiskt räknat?

Jag har i alla fall blivit stamkund och Mandarinmannen säger att han och Londi känner varandra nu, fast han verkar en aning hundrädd, men han vet att han inte får visa det öppet om han vill sälja mandariner till mig. Vi låtsas båda som ingenting. Igår var mandarinerna jag köpte ”speciellt fina” fick jag veta och jag tror naturligtvis på det. Solen sken på dem och de lyste som rödskiftande guld i sitt röda nät:

Och jag lurade Londi till en liten mandarinfotografering: mandariner med hund eller hund med mandariner. Och sol. Vi har en lucka i vintern och en extra brittsommar strömmar in och allt känns märkligt lätt.