Kategori: Berättelser ur livet

Detta ljus. Denna höga blåa himmel. Och ändå förvånas jag lite över att detta kan ändra allt. Så fort solen är oskymd och himlen visar sitt blåa försvinner tunga tankar, slöhet, missmod och jag går längs gatan som om jag gick omkring inne i en lycklig barndom eller ungdomstid. Och nu har solen lyst över Londi och mig i dagar och dagar. Så här ser det ut där vi går:

Ni ser baksidan av ”mjölkkiosken” Mini mljekara Veronika som jag pratade om nyss och i den fula plåtklädda byggnaden snett bakom – eller framför – finns affären Union och baren Polo och längre fram är parken med denna smreka som inför julen förvandlat sig till bor. Blir ni gripna? Inte? Och ändå vill jag med stark röst säga er att här kan man vara mycket lycklig.

Det här är Rapska ulica. En del av husen är lite slitna, men jag är ganska säker på att insidorna kan erbjuda skydd och hemkänsla. Och går man ut på gatan, så blir man under dagar som denna mottagen av solen. Jag känner en i det här närmaste huset lite grann. Hon städar på Konzum och har en raggig hund och ibland går vi en bit tillsammans alla fyra. Hon är också glad åt solen och guldet i björkarna.

Igår nämnde jag som hastigast julträdet i ”parken” bakom Patriotens hus. Ja, för att ta en liten omväg runt trädet, så är det så att ”gran” heter ”smreka” på kroatiska, fast ”julgran” verkar kallas ”bor”, som betyder ”tall” egentligen. Granen blir alltså en tall när den tas in och dekoreras. Men nu ska vi titta lite på vår julsmreka:

Det är dagisbarnen som har gjort alla de stora tjocka julänglarna. Av mjölkflaskor och julkulor, ser det ut som. Vingarna vet jag inte riktigt vad de är gjorda av. Ganska högt hänger en fullmatad platspåse och ser lite brutal ut. Den verkar ha en viktig roll, kanske är den ett slags första pris eller så innehåller den något som alla ska äta av, när det blir dags. Jag ska hålla ett öga på det fortsatta händelseförloppet.

Idag stannar vi i hemkvarteren och Londi och jag tar er bara på en liten vända i det disiga morgonljuset. Vi svänger om hörnet ut från vår park och går förbi det lantliga bosniska huset, där leende huckleklädda kvinnor nästan alltid är i intensiv verksamhet utomhus. Ibland hanterar de med valnötter och kastanjer, ibland med lindblommor, ibland med pumpor, men allra oftast hänger de tvätt, gärna stora mattor och filtar. Vi går förbi. Och där har vi den lilla skolan, där barn från tre månader och uppåt kan lära sig engelska, men så här på morgonen händer inget där. Vi går förbi huset där Han stryker omkring bakom de vissnade vinrankorna i väntan på något eller någon, förbi den fjäderlätta gamla förvirrade tantens hus och så förbi Patriotens fantasifulla bygge – det sticker ut nya djärvt förgyllda träkonstruktioner från den ena väggen. Så sneddar vi över gräset i nästa park, där några stora tunga män håller på och hänger upp tjocka julänglar i en gran – en levande växande gran alltså – medan dagisbarnen står på en trappa till ett fult hus och sjunger med höga lite vilda röster. De står inte stilla, men fröknarna försöker hålla dem i schack. Vi stannar bara kort och fortsätter sedan till parkens slut och ut över den lilla parkeringsplatsen framför baren Polo och den jugoslaviska (kanske hittar jag på) mataffären Union. Snett emot Union finns Mini mljekara Veronika, en underbar ”mjölkkiosk” där man kan köpa goda ostar, bra mjölk och yoghurt och annat mjölkigt uppifrån Zagorje eller närmare bestämt från Desinić. De har inte många sorter, men allt de har är bra och priset går det inte att brumma något om. Jag köper kiselo vrhnje av den fetaste typen och en bit taborgradski sir (polutvrdi=halvtorr).

Och nu får ni gå hem på egen hand…

Två gånger på en vecka har jag varit på sydsidan av Sava. Det är lite ovanligt, även om jag inte bor särskilt långt från floden. Så här såg det ut igår kväll i Novi Zagreb på vägen till spårvagnen hem:

Om jag säger att jag kom från en handbollsmatch på Arena Zagreb, så undrar ni väl vad det tagit åt mig…

Mörkret faller tidigt men luften är ganska ljum långt in i sena kvällar, så vinternatten känns inte så skrämmande, som den kan göra. Ja, jag känner ofta en fläkt av skräck när det är både mörkt och kallt. Det tänker jag inte dölja. Men nu har vi beskänkts med denna lilla ”värmebölja”. Låt oss ströva omkring lite i Donji grad (Nedre staden) och titta på vad ljus och mörker gör med varandra.

Här går vi på Varšavska ulica vid Kino Europa strax intill den stora Tin Ujević-statyn. Nej, han syns inte, men kanske anar ni ett hörn av sockeln. Och folk sitter i uteserveringarna, om än lite glest:

Vi vänder på klacken och går kanske femti meter och så är vi på Cvjetni trg, Blomstertorget, som på senare år berövats det mesta av sin grönska, men än säljer man blommor där. Kyrkan ni ser är den ortodoxa:

Och här har vi till sist parken Zrinjevac som ligger ett stenkast eller två kvarter från Cvjetni. I de små vita bodarna säljer man fritule, kuhano vino och rakija.