Kategori: Berättelser ur livet

Det bästa jag såg på svensk TV förra året var Kristina Lugns bokcirel. Serien ligger kvar på svt.play ännu några veckor, så passa på om ni inte redan har sett den!

Platsen är en liten lokal ”bakom kiosken” i Hökarängen och deltagarna är förutom Kristina Lugn fyra Hökarängsbor, de flesta med ganska eller mycket svåra liv. I första avsnittet presenterar de sig lite kort. En av dem säger att hon valt ensamheten och böckerna framför de yttre livet, delvis för att detta eller människorna hanterat henne så illa.

Kristina Lugn pratar med sin långsamma karismatiska röst och i början av första avsnittet säger hon att hon tror att bokcirkeln är på väg tillbaka. Hon säger:

Jag tror att människor börjar längta efter substans, en andlig dimension och sedan tror jag också att de börjar längta efter varandra. Och det räddar livet på människor, det gör det, på mig i alla fall jag. Ja, jag är helt övertygad om att det gäller alla, precis alla.

Och hon fortsätter:

Det som är problemet med att vara väldigt ensam – jag har stor erfarenhet av det – det är att man blir dum i huvudet på något sätt, därför att man förvandlas till en enda lång monolog. Man bara går runt runt och liksom det värker överallt och man bara tänker på sig själv. Världen krymper oerhört mycket om man är ensam. Däremot om man har en bok som är bra, som håller en nivå, då är ju det ett samtal som avbryter den här monologen. Alltså det är det enda sättet att faktiskt skapa en dialog och det ger intensiva, livslånga relationer.

I det första avsnittet talar gruppen om Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, fast egentligen låter de Dostojevskijs ord tala om dem själva och gräva upp saker ur deras inre som ibland förvånar både den som just talar och de andra som lyssnar. Kristina Lugn leder med mjuk hand och fördelar ordet efter lust att tala. Och ibland säger hon något vänligt dräpande eller något från livets innersta skrymslen.

Och de följande avsnitten samtalar man kring böcker av Strindberg, Stagnelius, Fröding, Kandre och Shakespeare. Jag såg alla avsnitten i ett drag som om jag insupit den härligaste drog. Och jag tänkte att om jag har en guru, så heter hon Kristina Lugn, för vet ni? Jag tror att hon är både vis och god. Och att hon är helt äkta.

Det går inte att veta om tider av större våld närmar sig i Europa igen, men nog ser det ut så i dessa dagar – jag talar inte bara om våldsbrotten i Paris. Samtidigt går vi kortsiktigt mot ljusare tider här igen. Den lilla årscirkeln finns alltid, åtminstone så länge någon kan säga ”alltid”. Jag gläder mig inåtvänt åt detta medan jag utåt lyssnar till och läser förfärande försiktigheter, snusförnuftiga viktigheter och en och annan ofta förskrämd sanning. Vem är då jag att kritisera andras åsikter och uttalanden? Ingen kanske, eller så är jag just det här obehaget, den här känslan av att nästan allt som sägs är fel, av att ingenstans höra hemma. Jag talar inte om platser utan om sätt att se på världens gång. Jag befinner mig i en intensiv vantrivsel och vet ingen annan väg ur den än genom att åtminstone för en stund titta på himlens färg över husen i Gradec.

Vi är tillbaka i vardagen igen efter jul, nyår och trettondag, Londi och jag. Det känns hemmastatt och välsignat. Nej, vi har inte varit bortresta, men våra vägar och liv har varit andra än vanligt under en tid. Vi går rundan till Mandarinmannens plats igen, kanske kommer han på lördag med nyplockade mandariner från landet innanför Makarska, vem vet? Och jag tar spårvagnen till ”Fakulteten” igen, åker de sju hållplatserna och ser de välkända vyerna utmed den vanliga sträckan av Vukovarska genom fönstret. Jag kör fötterna djupt ner i vardagen och de fjärran länderna smäller ihop som kartor på rullar bakom tankens horisont. Det heliga hemliga livet tar vid igen och stryker runt husknutarna här i kvarteret. Allt är laddat med mening.

Igår sa någon, som jag känner ganska väl, att fotografiet och filmen har med död och dödslängtan att göra. Någon annan – som jag känner mindre väl – sa att vår tids maniska fotograferande gör att många andas mindre djupt än människor gjorde förr. Så – som en liten, mycket tillfällig besvärjelse – ingen bild idag.

PS Jag har just upptäckt att det händer saker i Ola Klippviks Vikboblogg igen, inte minst just här.

Året rullar nerför den sista utförslöpan och vem vet vart nyårsafton kommer att ta oss, så jag hälsar gott nytt år med dessa snögubbar från min park i lyktsken:

Den lilla vilda med barrbarr:

Och den sofistikerade med rosa glasögon och läppstift:

Sretna Nova Godina! Gott Nytt År!

Detta ljus. Denna höga blåa himmel. Och ändå förvånas jag lite över att detta kan ändra allt. Så fort solen är oskymd och himlen visar sitt blåa försvinner tunga tankar, slöhet, missmod och jag går längs gatan som om jag gick omkring inne i en lycklig barndom eller ungdomstid. Och nu har solen lyst över Londi och mig i dagar och dagar. Så här ser det ut där vi går:

Ni ser baksidan av ”mjölkkiosken” Mini mljekara Veronika som jag pratade om nyss och i den fula plåtklädda byggnaden snett bakom – eller framför – finns affären Union och baren Polo och längre fram är parken med denna smreka som inför julen förvandlat sig till bor. Blir ni gripna? Inte? Och ändå vill jag med stark röst säga er att här kan man vara mycket lycklig.

Det här är Rapska ulica. En del av husen är lite slitna, men jag är ganska säker på att insidorna kan erbjuda skydd och hemkänsla. Och går man ut på gatan, så blir man under dagar som denna mottagen av solen. Jag känner en i det här närmaste huset lite grann. Hon städar på Konzum och har en raggig hund och ibland går vi en bit tillsammans alla fyra. Hon är också glad åt solen och guldet i björkarna.