Kategori: Berättelser ur livet

Någon gång varje år drabbas jag av feber. Det tror jag i alla fall; sedan ett antal år har jag ingen termometer, så riktigt säkert är det väl inte. Kanske har jag bara ”feber”.

Igår gick jag och la mig för att sova middag direkt när jag kom hem från arbetet. Eller, nej, direkt efter Londi-promenaden, var det. Jag ska försöka hålla mig nära sanningen. Jag somnade nästan så fort jag lagt huvudet på kudden. Sedan kom drömmarna och lekte med min verklighet. Först var allting bara ett böljande inomhuslandskap, men sedan fick jag plikter. Jag var tvungen att montera en soffa med hjälp av ord. Mina ord var ”förebild” och ”role model” och jag var tvungen att skära till en brun, rätt ful, dyna efter dessa. Jag skar till den och tryckte ner den mot soffbotten, men just som jag tyckte att jag hade lyckats blev både ”förebild” och ”role model” till ”rollmodell”. Efter det gick det inte att få dynan på plats. Med ett ryck öppnades fönstret mot en annan stad, Osijek tror jag, och vinden drog i gardinerna. Jag tänkte något vagt om att jag kanske inte behöver någon soffa. Var skulle den stå?

När jag öppnade ögonen såg jag att lampan på nattduksbordet var tänd. Böckerna låg i sina vanliga travar, men nattduken hade glidit ner.

Nu är vi mitt inne i den ruskperiod jag anade skulle komma. Vid sådana tillfällen är det en stor glädje att tycka om sin bostad. När vi inte tvingas ut av plikter är vi inne, Londi och jag. Vi ligger på soffan eller sängen och läser eller vårdar pälsen. Vi äter och dricker och jag sitter vid datorn och rättar texter och förbereder lektioner. Londi flyttar runt och ligger än här än där.

Då och då tittar jag ut genom fönstret i hopp om mindre (uppehåll) eller större (blå himmel) mirakler. Vi eller jag drömmer om de sydliga dagarna som nyss var här och om andra vackra dagar som ska komma.

Ibland tänker jag att jag kanske valt helt fel vägar i mitt liv. Är detta något tragiskt? Nej. I alla fall inte mer tragiskt än om jag hade tyckt att alla vägval jag gjort varit de rätta. Något som tydligen alltid funnits i mig är just vägarna. Redan från början eller från tidiga år fanns vägarna bort till främmande platser eller till människor från främmande platser. Nej, detta är inget jag romantiserar över, vad nu det skulle vara. Eller ja, möjligen är jag på ett tanklöst knäppt sätt romantisk. Tycker sedan alltid om att säga ”vägar” och ”bort”.

Men var klämmer egentligen skon ikväll? Något är det väl som trycker på, om man pratar så här, eller hur? Står jag med ansiktet mot en mur? Ja och nej. Ibland känns det som om jag kommit för sent till Balkan. Jag har ingen ungdom här att luta mig tillbaka in i. Snabba genomresor eller lite badande räknas inte. Det där med att ha haft en ungdomstid på en plats ger ett slags evigt tillträde. Jag slåss nu för att skapa mig ”min balkanska ungdom”. Det är inte lätt, men det känns som om det vore värt också att misslyckas med det. Jag befinner mig i en ständig uppförsbacke som dock märkligt nog ganska ofta är glädjefylld.

Och jag överraskar mig själv, när jag tänker tanken att jag ingenstans bott och levat längre utanför Sverige än just här i detta balkanska hörn. Men var är då nyckeln till dörren som för in i denna värld? Finns den i de nya orden som plötsligt strömmar in med en sådan kraft? Kanske, eller i dem som uttalar dem…

Jugon, den sydliga vinden, är ett berusningsmedel, när den dyker upp så här i januari. Nyss låg snön djup – och här och där ligger ännu en gråsvart skräpdriva – och nu känns det nästan som om sommaren är på väg. Visst, det är bedrägligt och snart faller väl snö igen, men i detta ögonblick går något sådant inte att föreställa sig eller alls bry sig om. Tankarna flyger hit och dit och det är svårt att fästa dem vid något allvarligt. Mandarinmannen har blivit en clementinman, men det hör kanske inte hit, fast jag får veta mer om skillnaden mellan dessa gylllene frukter. Snart kan jag kanske bestå ”mandarinprovet”.

Jag tittar ofta upp mot himlen. Och detta är skrivet med en kratta.

Nu lever vi i underbart soliga vårdagar här. Igår skulle jag till posten med diverse papper och solskenet gjorde att jag bestämde mig för att ”göra en utflykt” österut längs min spårvagnslinje, en utflykt till postkontoret som ligger ”bakom” hållplatsen Ivanićgradska inte långt från den intressant brutala dominikanerkyrkan.

Jag häpnar varje gång jag kommer hit när jag ser den här underliga jätteskalbaggen som stegrar sig mot skyn, men i det strålande solljuset är allt vackert.

Framför kyrkan tog jag av in bland bostadshusen och gick utmed en gata jag inte vet namnet på. Trottoaren var uppgrävd och det hände mycket där. Jag klättrade över en jordhög och vek av åt höger in på en gata som heter något med ”polje” (fält). Inne i mig bodde en känsla av eufori: Detta är världen, detta är livet! Solen gick med mig. Och så fick jag syn på trappan som leder upp mot det lilla torget, där posten finns. Jag gick uppför trappan in i det gamla Jugoslavien, som ju är så bra, just för att det inte längre finns eller hur ska jag säga? Det som är kvar har ingen makt att befalla eller styra. Bara drömmen är där.

Jag gick utmed ett blått räcke och i fjärran såg jag Zagrebs ”hemberg”, Medvednica. Och himlen var så blå. Inne på postkontoret var det fullt som i gamla tider. Posten lever. Kön ringlade sig genom de två små rummen. Folk pratade högt, någon försökte smita förbi, men fick en tillrättavisning. Min postkassörska vägde mitt tjocka och mitt tunna kuvert fyra gånger var, vet inte varför, men jag såg att hon gjorde det med stor energi och målmedvetenhet och efteråt tänkte jag att ”det är förstås så man gör”. För tydlighetens skull måste jag tillägga att vågen inte alls står särskilt nära denna kassa.