Solen kommer och går och jag vill att den äntligen ska slå sig ner här igen. Igår när jag var i stan gick jag längs Gajeva bara för solskenets skull. Jag hade inget ärende där, men gatans ena trottoar var täckt med solljus. En solväg löpte ända upp mot Medvednica, såg det ut som, och jag följde den. Och himlen var så blå.
När jag gick förbi armeniska konsulatet for en sydlig fläkt genom mitt sinne. Armenien, Armenien, tänkte jag, dit…
Igår fick jag – en vecka efter att det hände – veta att den kände bosniske sångaren Kemal Monteno dött i lunginflammation på ett sjukhus här i Zagreb. Jag började leta bland hans sånger på nätet och samtidigt tänkte jag något stressat, ologiskt om att ”nej, detta är inte möjligt, jag har ju bara känt till honom i några år och det är egentligen först nu jag riktigt vet att han finns…”. Och jag vet ju att min dröm om Sarajevo bärs av hans röst och ord.
lånad bild
Och så kom tanken att jag nog verkligen bor och lever här nu. Nej, jag vet att detta inte är Bosnien eller Bosnien&Hercegovina, men detta är Balkan och här vet man vem Kemal Monteno var. Jag har nog blivit en del av tiden här. Trots allt, trots att jag fortfarande talar så konstigt och trots att jag inte kan läsa på riktigt. Och trots att jag ibland på ett nästan underbart sätt inte förstår vad man säger till mig.
Jag har en historia här och Kemal Monteno är en del av denna historia.
Egentligen hade jag tänkt fortsätta med ”Misantropiskt – del 3” idag, men nej, jag vill inte rota mer i den mänskliga förljugenheten, låtsade djärvheten och smiliga konformismen, inte idag. Dessutom är jag dödligt trött rent fysiskt av livet i influensan. Och jag vantrivs med att se mig själv äta frukost vid eftermiddagens början. Det här artar sig visst till ännu en ”patetisk sjukjournal”? Nej, inte det heller. Idag vill jag bara vila tanken vid detta att människan är en solens varelse. För efter dagar och dagar insvepta i grådaskighet, köldfukt och glashal lera så har solen kommit hit igen och människorna sitter vid kaféborden här tvärs över parkeringsplatsen och vänder ansiktena mot ljuset och pratar högt och glatt. Och gestalterna som passerar förbi på trottoaren eller genom parken ser plötsligt mycket rakare och mindre stela ut. En och annan går till och med med öppen rock. Och på taken till de små bondhusen här bakom fladdrar tvätten i solen.
Denna fredag tornar upp sig på ett illvilligt och brutalt sätt. Ganska krävande lektioner ligger framför mig både på förmiddagen och eftermiddagen och jag är fortfarande kränkt av hosta, igenbommad av förkylning och ”feber”. Det är nämligen så att när jag är förkyld så är det allvar, där kan både män och kvinnor slänga sig i väggen. Och dessutom är vädret elakt, kallt regn och sedan snöblandat. Och nordanvinden ligger på på ett obehagligt halvstarkt sätt.
Och jag är på ett helt meningslöst sätt arg. På vem? Kanske på min egen svaghet? Jag skulle nog hellre vilja vara stark rent fysiskt än mycket annat man kan önska sig. Nu är jag inte det, i alla fall inte så stark som jag vill. Och den här texten låter ana att jag dessutom är lite barnslig. Vet jag inte att det finns hur många som helst som har det värre, ja mycket värre än jag? Jo, det vet jag, men tro mig, det är inte sådana saker det handlar om – här. Kanske är det fråga om en – delvis omedveten – besvärjelse: Om jag berättar så här trist och patetiskt, kanske jag blir frisläppt ur det här tillståndet? Hur primitiv är jag? Har jag kanske feberfeber?
Så här ser världen utanför sovrumsfönstret ut – ack!
Och jag väntar utan minsta tålamod på att det ska bli sen eftermiddag, för då, då… ska jag göra ingenting. Bara ligga raklång och titta ut ur huvudet. Och kanske lyssna till golvplankornas knarrande, för där i lägenhetsbotten finns, har jag upptäckt, några berättelser från min senare barndom instängda. Jag minns The Night the Bed Fell on my Father, åtminstone som titel och händelseskiss, och jag minns The Quarry, skräcken under den skenbart lugna idylliska stämningen… Var är de berättelserna?
Någon gång varje år drabbas jag av feber. Det tror jag i alla fall; sedan ett antal år har jag ingen termometer, så riktigt säkert är det väl inte. Kanske har jag bara ”feber”.
Igår gick jag och la mig för att sova middag direkt när jag kom hem från arbetet. Eller, nej, direkt efter Londi-promenaden, var det. Jag ska försöka hålla mig nära sanningen. Jag somnade nästan så fort jag lagt huvudet på kudden. Sedan kom drömmarna och lekte med min verklighet. Först var allting bara ett böljande inomhuslandskap, men sedan fick jag plikter. Jag var tvungen att montera en soffa med hjälp av ord. Mina ord var ”förebild” och ”role model” och jag var tvungen att skära till en brun, rätt ful, dyna efter dessa. Jag skar till den och tryckte ner den mot soffbotten, men just som jag tyckte att jag hade lyckats blev både ”förebild” och ”role model” till ”rollmodell”. Efter det gick det inte att få dynan på plats. Med ett ryck öppnades fönstret mot en annan stad, Osijek tror jag, och vinden drog i gardinerna. Jag tänkte något vagt om att jag kanske inte behöver någon soffa. Var skulle den stå?
När jag öppnade ögonen såg jag att lampan på nattduksbordet var tänd. Böckerna låg i sina vanliga travar, men nattduken hade glidit ner.