Egentligen hade jag tänkt fortsätta med ”Misantropiskt – del 3” idag, men nej, jag vill inte rota mer i den mänskliga förljugenheten, låtsade djärvheten och smiliga konformismen, inte idag. Dessutom är jag dödligt trött rent fysiskt av livet i influensan. Och jag vantrivs med att se mig själv äta frukost vid eftermiddagens början. Det här artar sig visst till ännu en ”patetisk sjukjournal”? Nej, inte det heller. Idag vill jag bara vila tanken vid detta att människan är en solens varelse. För efter dagar och dagar insvepta i grådaskighet, köldfukt och glashal lera så har solen kommit hit igen och människorna sitter vid kaféborden här tvärs över parkeringsplatsen och vänder ansiktena mot ljuset och pratar högt och glatt. Och gestalterna som passerar förbi på trottoaren eller genom parken ser plötsligt mycket rakare och mindre stela ut. En och annan går till och med med öppen rock. Och på taken till de små bondhusen här bakom fladdrar tvätten i solen.