Kinesiskt nyår

Igår var det kinesiskt nyår och för första gången i mitt liv var jag med och firade det. Min kinesiska kollega Xiaoxiao hade bjudit in mig och några av de andra utländska lektorerna till ett stort dans- och akrobatikprogram i stora salen i konserthuset Lisinski. Ett utmärkande drag i det hela var något som man kanske kan kalla en minimalism. Rörelserna var återhållna, sprången nära marken och energin pulserade liksom runt inne i kropparna och kroppspyramiderna. Kanske kan man även beskriva det som ett slags komprimerad tid i rummet. Och mycket handlade om en extrem mjukhet och böjlighet. Vi fick också höra en av Pekingoperans sällsamma stämmor som flödade ut under en hög grön pärlbeströdd frisyr. Scenen var tyvärr för ljus för att det skulle gå att ta några bra bilder, men kanske anar man något i filmsnutten här.

Xiaoxiao berättade något hemlighetsfullt om det moment som på engelska heter ”face changing”. Hon sa att ingen vet hur det går till. Mannen som dansade det här numret (det är bara män som får göra detta) bytte gång på gång ansikte. Plötsligt hade han en kritvit uppsyn och sedan blev ansiktet grönt och buckligt och sedan stort och brandgult. Ytterligare rader av ansikten avlöste sedan varandra i toppen på denna mansgestalt.

En bild ur programhäftet:

bild-6

Det oförutsägbara

Här har ett snölandskap dukats upp igen och färdvägarna är osäkra. Om man ger sig iväg med spårvagnen vet man inte hur det blir med återfärden. Egentligen är detta ingenting att vara upprörd över. Det är snarare den där skenbara, närmast absoluta förutsägbarheten som är underlig och naturvidrig.

bild-6

Mitt i detta har jag ”upptäckt” en sak om mig själv. Trots åren som har gått väntar jag mig fortfarande det oerhörda runt hörnet och jag fortsätter att vara beredd att betala ett högt pris för möjligheten att uppleva. Fast just nu kanske jag har gått väl långt i detta. Jag känner mig som om jag för någon sekund sedan i ren obetänksamhet hoppat ut genom fönstret och jag har inte tagit mark ännu. Och mark måste man ju ta.

Jag försöker förstå ett minne

När jag var tre och ett halvt flyttade vi från Sverige till Tyskland. Jag minns något vagt om resan dit. Min bror Kudda, som kanske var två år, och jag låg skavfötters i mellanbädden i en sovvagns- eller liggvagnskupé. Jag hade en korg eller liten hylla vid huvudet, så det var svårt att hitta en bra sovställning. Pappa sov nog i överslafen, ja, det måste han ha gjort. I underslafen låg Mamma och bredvid henne låg Axel i en babykorg. Jag vet inte hur tydligt jag egentligen minns den här scenen, men jag tror att den var ungefär så. Och att jag ”minns” den för att detta var något helt nytt och annorlunda i mitt liv.

Det här var i slutet av 1950-talet. Staden vi flyttade till var Göttingen. Vi var fem i familjen då, för min lillasyster var inte född ännu. Mina bröder var mycket små. Pappa undervisade i svenska på universitetet och Mamma var hemma med oss barn. Snart talade Kudda och jag tyska med varandra och med Mamma.

Först bodde vi i en stadsdel som hette Nußanger (”Nußanga”). Jag tror det var lite lantligt med små hus längs en gata och ganska mycket buskar och träd. Vi bodde i ett litet hus med en trädgård på baksidan. Jag minns inget av hur det såg ut inne i huset och trädgården minns jag bara från fotografier. Ibland blandas de inre bilderna från den här trädgården ihop med en scen ur filmen Utvandrarna. Jag ser Kristina gunga i trädgården. Men det kanske är Mamma som gungar.

Medan vi ännu bodde på Nußanger – kanske bodde vi där ett par månader? – upplevde jag för första gången något som sedan skulle förfölja mig som en mörk underström. Det var den skamfyllda rädslan för alla krigsinvaliderna. I Sverige hade jag ju aldrig sett dessa män med tomma byxben eller med ärmar utan något i. Jag vet inte varför jag teg om min rädsla. Kanske för att jag skämdes för den. Ja, säkert var det därför, men ändå jag undrar varför jag var så sluten kring detta. Jag ”visste” att det var ”fel” att vara rädd, för det var ju svårt nog ändå för de här männen. Det räckte liksom utan att någon tittade förskräckt på dem. Och jag hade hört om kriget. Jag hittade ingen väg att berätta om min rädsla för mina föräldrar. Det var ju inte heller så att jag hela tiden tänkte på det, men då och då när jag såg en man gå förbi på kryckor med ett sådant där tomt byxben med silverspänne som höll ihop det, så stramades min uppmärksamhet till, fast jag försökte att inte se. Men samtidigt fylldes någonting på i mitt inre.

På Nußanger lekte jag ibland med en flicka som hette Adelheid. Hennes pappa hade bara en hand. Först hade jag inte märkt det, för det var verkligen bara handen som fattades, men så såg jag stumpen en gång. Egentligen blev jag inte skrämd då först. Jag blev lite ledsen, men det var först senare som jag blev rädd. Det hände när jag hade sett ”för många” utan ben och armar. Något hade ackumulerats i mig. Jag såg för många för att jag skulle kunna ta hand om upplevelserna och hantera dem. En brytpunkt inträffade en dag, när Mamma sa att vi skulle till Adelheid, kanske var det hennes födelsedag. Då hade min rädsla vuxit en tid i det fördolda. Jag insåg att jag inte kunde följa med. Samtidigt visste jag inte alls hur jag skulle förklara detta. Jag var väl inte ett särskilt öppet barn. Till sist valde jag en ”bakväg”. När de andra i familjen skulle gå iväg, ”försvann” jag och gömde mig långt inne i ett buskage. Jag satt där länge länge och jag undrar fortfarande hur det egentligen slutade. Hittade man mig? Kom vi iväg? Jag minns en scen från ett rum i Adelheids hus. Hon står vid en blank bordsskiva och har en fin klänning på sig. Bredvid henne står hennes pappa och jag ser en smal hand sticka fram ur den ena mörka kavajärmen och jag vet att ingenting stack fram ur den andra. Men kanske är denna scen hämtad från en annan gång…

(Jag har skrivit om det här förut, men då blev det en annan historia. Vad hände egentligen?)

Februarimånen

Igår kväll när Londi och jag släntrade hemåt längs Hvarska rullade månen upp mellan husen. Den såg ut som om den klättrade och studsade. Nej, den är inte full, sa kalendern, än har den lite tid att fylla sig med och bli rundare. Och jag tänkte på detta att det finns särskilda sagor om just februarimånen, som ju balanserar på ett helt eget sätt i världsrymden.

bild-5

Hemmahund

Ute blåser minsann ingen sommarvind och inte gal någon gök ”i högan lind”. Nej, bistert är det och ny slasksnö ska dänga på. Londi är hemmahund och vilar bland sina kuddar. Vet inte om hon just läst något om det sagolika Roč i Istrien, där hon ju faktiskt har varit, eller någon sida i romanen Der Hals der Giraffe.

bild-5

Vi väntar på bättre tider, tror jag bestämt.