Här har ett snölandskap dukats upp igen och färdvägarna är osäkra. Om man ger sig iväg med spårvagnen vet man inte hur det blir med återfärden. Egentligen är detta ingenting att vara upprörd över. Det är snarare den där skenbara, närmast absoluta förutsägbarheten som är underlig och naturvidrig.
Mitt i detta har jag ”upptäckt” en sak om mig själv. Trots åren som har gått väntar jag mig fortfarande det oerhörda runt hörnet och jag fortsätter att vara beredd att betala ett högt pris för möjligheten att uppleva. Fast just nu kanske jag har gått väl långt i detta. Jag känner mig som om jag för någon sekund sedan i ren obetänksamhet hoppat ut genom fönstret och jag har inte tagit mark ännu. Och mark måste man ju ta.