Kategori: Berättelser ur livet

Jag visar två bilder från rätt nyligen. Dagarna rinner ihop – av fler än ett skäl. Vi går eller gick till HNK (Hrvatsko narodno kazalište – Kroatiska nationalteatern) för att uppleva Fašnički Koncert eller kanske mest för att se vännen Duilio Ingraffia dansa.

Vi stannar i mörkret framför teatern vid Zdenac života (Livets brunn) av Ivan Meštrović och begrundar den för hundrade gången. Den är den stillnade dansen.

Vi går in i salongen, slår oss ner och betraktar läktarna och ljuset. Vi väntar på att föreställningen börjar.

≈≈≈

Egentligen är det obegripligt att inte fler människor är helt och hållet upptagna med jordens skönhet. Att inte fler lever i svindel över detta oerhörda.

Ja, men nu säger någon till mig att detta beror på att det finns så mycket lidande i världen, så många och stora orättvisor.

Men är det verkligen därför? Mycket tid ägnar vi ju åt att försvåra eller förstöra varandras liv. Av avund, av leda, av brist på förundran. Där lidandet inte finns, skapar vi det.

Ibland verkar det som om förundran uppfattas som en stulen lyx, som den förundrade borde dölja. Är du glad, din djävel? Blundar du för andras svårigheter och plågor?

Men förundran tar inget från någon. I lyckliga fall kanske den till och med ge något till någon.

Triglavski narodni park, augusti 2013

Igår var det San Valentino. Ja, jag säger det på italienska för det blev en nästan helt italiensk dag tillsammans med de italienska vännerna här. Stämningen är också lite speciell nu inför Danielas överhängande flytt tillbaka till Reggio. Banden tätnar för att ingenting är självklart längre. Daniela är ju själva hjärtpunkten i vårt lilla gäng. Och hur länge stannar Maria? Eller Duilio?

När jag gick mot mötesplatsen for vemodiga tankar genom mig och jag tyckte att husen vid Vlaška såg främmande ut. Fast egentligen inte på något dåligt sätt.

I alla fall åt vi glatt och gott på ”Purger”, en gedigen restaurang av traditionellt Zagrebsnitt. Daniela hade med sig primulor till alla och vi fick välja färger. Min är blodröd med en liten gul sol i mitten på varje blomma. Och så fick vi chokladbitar i rött glanspapper och vi kände oss som glada barn. Till maten drack vi ett rött slavonskt vin.

Dagen rullade fram långsam och bred och vi åt och drack och skrattade och pratade länge och så bestämde vi oss för att ta kaffet någon annanstans för att fördjupa Valentino-firandet. Vi gick till ett kafé, som jag inte minns namnet på, brukar inte gå dit. I alla fall ligger det mitt emot restaurang Boban. Även om vi var mätta beställde vi in både kremšnita, chokladkaka och maränger.

Duilio e Daniela

Och vi bestämde oss för att ses igen om några dagar för att se Duilio, il ballerino, dansa på stora teatern HNK, något ”lättsamt och karnevaleskt”. Och någon dag senare ska vi se en film om den store poeten Giacomo Leopardi på Kino Europa. Vi kommer att gå från klarhet till klarhet under den smala tid av gemensamt liv som återstår.

Bra kväll på Babylon Café igår kväll. Bara Lana och jag satt vid det svenska bordet, men vi var där med kraft, drack Nikšićko (från Montenegro) och pratade om allt: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, tjeckiska barnböcker, vår barndom, rävar, älgar, bär (särskilt blåbär), couchsurfing,Tintomaras sång, vänskap, kärlek, Dalmatien, Malung och vad världen väntar sig av oss och vi av den.

Vid det ryska bordet bredvid vårt skrattade man åt oss och sa att det svenska bordet verkade gladast och intensivast. Vi drack och rökte som få och pratade helt utan pauser mer än för skratt. Ja, detta är Babylon. Vi är Babylon.

När man lever ett sådant liv som jag, där vänkretsen till stor del består av människor som stannar en kort tid på den plats där jag just nu bor, blir avskeden många. Tidigt förra våren försvann Imelda härifrån och senast vi sågs var i Wien i april förra året. Det är ganska länge sedan och jag vet inte hur vi kommer att lyckas med vår vänskap. Och nu ska Daniela plötsligt flytta. Egentligen var planen att hon skulle stanna till juli, men nu har saker hänt i Reggio som kallar på henne och hon måste ge sig av till slutet av denna månad. Jag känner mig både omskakad och nedstämd; hon är en av mina allra närmaste vänner här och scener ur vårt gemensamma liv radas upp på min inre skärm. Jag ser oss i hennes arbetsrum på ”Fakulteten” drickande te och skrattande åt det trasiga fönstret, på gräsmattan utanför under den vackra årstiden, på Istituto Italiano, på Teatro Gavella, på Lisinski, på bio i Tuškanac, på restaurangerna Fotić, Tri točkice, Nishta och fiskrestaurangen i hörnet av Dolac, på Amélie med varm choklad, på Ivica i Marica, på Velvet, i Samobor, i Ljubljana, hemma hos henne, hemma hos mig, i Reggio hos hennes föräldrar till nyår 2011, ja, på tusen platser. Det var vi två som organiserade den första middagen för de utländska lektorerna, det var vi som ville och vågade så mycket, som skrattade så samstämt åt oss själva och våra drömmar och vårt allvar och vår dåliga kroatiska.

Igår kväll tog jag tvåans spårvagn, den linjen som under de här åren förbundit våra hem och bortom Glavni kolodvor grep mig vemodet och jag tänkte att längre kommer jag inte att åka i den riktningen på länge, mer än kanske en eller två gånger till: Botanički vrt, Vodnikova, Adžijina, Jagićeva.

De hållplatserna kommer snart att ligga utanför min vardagliga värld. Och när jag steg av vid Jagićeva, kände jag mig med ens lite hemlös samtidigt som jag tänkte på Danielas återkommande beskrivningar av hur jag skulle ha ”il passaggio a livello” (järnvägsövergången) som ett riktmärke innan jag svängde in på Klaićeva, hennes gata. Mitt lokalsinne alltid lika dåligt, hon alltid lika tålmodig.

I mörkret gick jag utmed gatan och fram till porten till nummer 27.

Men vi ska inte förlora varandra ur sikte. Jag är medveten om riskerna nu. Reggio ligger inte så långt bort och dessutom bor Alexandra i Bologna, så mitt centrum kan utan svårighet fösas ytterligare lite västerut. Det går det också. Och dessutom har jag ju Trieste på ett inte allför hemlighetsfullt sätt i bakfickan.