Kategori: Berättelser ur livet

Jag försökte öppna dörren mot våren genom en resa till Trieste, men eftersom ”la bora” blåste åtminstone till en början, blev det inte riktigt vår. Men mycket annat var lika bra som vår. Alexandra och Federico kom från Bologna och vi fick tre dagar tillsammans, delvis med triestinska och slovenska vänner. Lyckliga dagar. En kväll satt vi på Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé vid Riva Tre Novembre, ett tuppfjät från havet och nästan vägg i vägg med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den kvällen var vi fyra och vi begick tillsammans ett litet vinprovaräventyr. Vi letade efter det vin som Alex och jag drack när vi var där i september eller möjligen någon annan gång. Nej, vi hittade det inte, fast enligt Alex var en Ribolla närmast. Vi provade sju sorter och var en av oss kunde ställa upp sin egen speciella ordning.

Medan vi satt där kastade jag emellanåt långa blickar bort mot baren. Jag blev som förhäxad av vinkyparen eller ska jag säga sommeliern eller något annat? Hans bleka, eller ska jag säga vaxbleka, ansikte utstrålade en underbar blandning av vanans och rutinens expertis och en fjäderlätt leda. Det svarta håret var enligt någon beprövad konsts regler blankstruket mot den hud som täcker kraniet. Hans rörelser var avmätta och perfekta, inte för mycket, inte för lite, och alltid just så som traditionen föreskriver. Ett vagt leende dolde sig självt bakom sig självt. Svart kostym, vit skjorta, svart slips – just så och inte på något annat sätt, det svarta kanske lite blankt på några ställen, stegen mjukt korrekta, lite loja kanske, men egentligen omärkligt. Jag tänkte att detta är också en balett, en balett som dansas kväll efter kväll, alltid på samma sätt eller just så här nästan på samma sätt. Så här såg det ut under Habsburgerrikets dagar, så här såg det ut senare, så här ser det ut nu. En liten flisa har låsts kvar mellan stenarna i tidens ström. Men den här mannen, vem är han, när han är sig själv? För han kan väl inte bara vara sin roll?

Duilio är dansare och ett hjärtslag för konsten att leva i, en varelse som skulle glida in i en roman av Thomas Mann eller kanske av D’Annunzio som en hand i den mjukaste handske. Han kommer från den pyttelilla staden Ciminna som sitter uppkrupen på en höjd innanför Palermo från havet räknat, en plats med rötter i tidlösheten och när han någon gång är där andas han på ett annat sätt, säger han. Duilio är ännu så ung att han inte ser någon skillnad mellan tiden och tidlösheten. När han går – in i en bar till exempel eller ut från den stora teatern HNK – verkar han inte ta stöd mot marken, utan han studsar lätt mot luften en tvärhand ovanför den. Ibland skrattar han till och säger att han älskar vitt, ”un mondo en blanc, total white”, och jag tror honom andlöst. Någon säger att han ibland åker vilse med spårvagnen i staden. Och han kan berätta svindlande historier om lutande stupande scener på italienska teatrar, där dansarna måste ha något som påminner om sugfötter för att inte rutscha av och ner i avgrunden.

Hans fingrar är mycket skickliga och han kan knyta de märkligaste och sinnrikaste rosetter. Och i halvmörkret ser han ibland ut som en sorgsen clown av vackraste slag.

Härom kvällen gick jag längs Selska efter att ha stigit av spårvagnen vid Sveti Duh (den helige ande). Det var bitande kallt och gatan var rak och charmlös och nästan inga människor syntes till, bara en och annan bil susade förbi.

Jag dök ner i en tunnel under järnvägen och sedan upp igen. Här och där stack höga tegelhus upp mot den mörka himlen. Plötsligt fick jag en känsla av att ha varit på dessa platser förut och jag tänkte lite på havet, ett grått och kyligt hav. Så insåg vad det var som spökade i mitt minnes värld: Den gamla hamnen i Wismar. De här oskönt sköna tegelbyggnaderna, industriområdesvittringen och ensligheten. När jag kom till Janica – det var henne jag var på väg till, högt uppe i ett av tegelhusen – berättade jag om den här upplevelsen och hon svarade att hon gärna hade haft ett sådant där grått hav på andra sidan gatan.

Vi hade tänkt se baletten Faust, en ultramodern version som seglar eller kanske snarare tuggar på allt stoff från förr, men när jag upptäckte att föreställningen varar i fyra timmar, tänkte jag att – nej. Och Duilio som är en av balettens dansarna sa på nytt ”ve lo sconsiglio” (jag avråder er från det). Så det blev ingen Faust, men vi kände att vi ändå ville tillbringa kvällen i teaterkvarteret, så vi möttes utanför HNK (Hrvatsko narodno kazalište – Kroatiska nationalteatern) i mörkret.

Och så bestämde vi oss för att om man inte kan eller vill gå på teatern, så kan man gå på teaterkaféet. Så vi klev in på Kavkaz och satte oss vid ett högt bord på höga stolar i ett strategiskt hörn i den vackra lokalen. Det är en lokal av det slaget att man mycket väl bara kan gå dit för titta och känna på atmosfären. Vi gjorde lite mer än det, men egentligen var det det viktigaste. Utom våra samtal förstås.

Igår var det dags för besök på skattekontor igen, vill gärna få tillbaka något av den överdrivna skatt jag fick betala förra året. Nå, jag gick med min portugisiska kollega Soraia till ett mildare och vackrare kontor än det dystert brutala vid Vukovarska med alla de stängda numrerade dörrarna, som jag brukar pina mig med. Vi gick in i ett vackert hus i jugendstil vid Ilica och blev väl bemötta av ett par charmerande damer och vi la tillsammans ett fint pussel av kroatiska och engelska ord. Frid och fröjd, leenden. Efteråt tog jag sexans spårvagn några stopp västerut och träffade Christine på Kinoteka alldeles bakom den intressanta kyrkan Sveti Blaž. Tidigt 1900-tal men spännande. Möjligen utan anledning tänker jag på den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, när jag ser på Sveti Blaž.

I alla fall drack vi en kopp kaffe tillsammans i Kinotekas uteservering, medan vi lät solen värma oss lite grann. Nej, särskilt varmt blev det inte, men kanske anade vi ett stänk av en kommande vår.