Kategori: Berättelser ur livet

När jag tittade ut genom fönstret igår morse, fick jag syn på en flock hundar som drog förbi längs den ena vägen i parken nedanför. Jag genomfors av en märklig känsla och jag tänkte något vagt i stil med ”hur många har gått förbi här inatt och varifrån kommer de, vart är de på väg?”. På något vis påminde mig scenen också om en italiensk novell (av Moravia?) som handlar om en fårskock som passerar genom Rom en natt.

jag lyckades fånga denna skymt av de sista fyra

Kort därpå var alla försvunna. Jag funderade över dem en stund, men de blev mer och mer overkliga ju längre tankarna svävade runt dem och hade det inte varit för bilden jag tagit, så hade jag kanske tvivlat på att det hade hänt. Man ser sällan så många herrelösa hundar på en gång här.

Så kom eftermiddagen och jag bestämde mig för att städa. När jag skakade Londis ulltäcken genom fönstret fick jag syn på hundflocken igen. Jag räknade till sex hundar, men kanske missade jag någon. De hade samlats i solskenet framför katthuset och gick runt och nosade och krafsade där.

Så småningom la sig alla ner i gräset för att vila och sola sig lite.

dålig zoom men kanske ser man ändå

Jag såg att en av ”kattdamerna” gick omkring orolig, för hundflocken kan förstås vara ett hot mot att kattmatningen håller sig harmonisk, ja, en fara för katterna. Inte lätt varken för hundar, katter eller kattdamer, tänkte jag. Vem vet vilka hot som kan uppstå? Det handlar om överlevnad.

Nästa gång jag ställde mig i det öppna fönstret, kom nästan samma vy till mig som på morgonen. Hundflocken drog förbi igen. Och jag kände att jag var vittne till något märkligt, något allvarligt och vackert. Något som kanske också ruvar på fara.

Igår förmiddags, när jag just korsat Vukovarska så där i flygande fläng med matvarorna som jag inhandlat på Mercator (jag vägrar att säga Konzum, även om det väl snart är ett år sedan mångmiljonären Todorić lät Konzum sluka Mercator) dinglande i en kasse på axeln, hörde jag en röst snett bakom mig säga ”Dobar dan”. Jag vände mig om och svarade en lite plufsig man i kanske 50-årsåldern med samma ord och tänkte att det nog var en granne. Då avfyrade han de här makalösa orden: ”Kako ste lijepa, gospođo!” På svenska blir det hela: ”Goddag, vad vacker ni är, frun!” När får man höra något liknande i Sverige? Aldrig, förstås. Med detta menar jag inte att jag ofta skulle uppleva sådana saker här; det var nog första gången, men ändå, visst är själva möjligheten något särskilt?

Ja, jag är ju här igen sedan flera dagar, trots allt ordande om Trieste, trots alla försök att fortsätta att vara där. Här är Zagreb. Och här är världen. När jag skriver detta är det fredag kväll och jag har just kommit tillbaka från stan, från en kväll på Milčec eller K&K, om ni tycker att det namnet är bättre. Det var tvåans spårvagn mot Savišće som tog mig hem, det är den som oftast gör det, när jag har varit i stan.

I porten sprang jag på Roko som pratade högt i sin mobil. Han himlade med ögonen mot mig och gjorde en snurrande gest mot mobilen som betydde ”lång tid”. Vi ”gav varandra fem” som vi brukar – klatschljud i luften. Vi skrattade lite åt ljudet och så gick jag in. Jag tog hissen upp – helt i onödan, jag kan ju ta trappan – och strax därpå åkte jag ner igen med Londi för att ta henne på en kvällsrunda genom parken. Ett stråk av vårnatt slog emot oss. Och jag tänkte att livet är här och om vi vill drömma om en sommar på den lilla ön Silba, kan vi göra det härifrån.

Jag har en speciell och ”ganska stor” plats i mig för sådant jag inte förstår. Jag är till exempel lyhörd för språk jag inte förstår och för människor som förvirrar mig, men nu ville jag egentligen tala om något annat: den ortodoxa kyrkans riter. När jag kommer till Trieste går jag nästan alltid in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande för att förundras. Mera sällan går jag in i San Nicolò, den grekisk-ortodoxa kyrkan vid Riva Tre Novembre alldeles bredvid Caffè Tommaseo. Det här var kanske andra gången. Tysta gled vi in genom en sidoport, Alex, Federico och jag. Därinne i ljusmörkret gick vi sedan varsin utvalda väg.

Jag gick fram mot de tre gyllene portarna och stannade sedan en kort stund framför var och en av dem. Kyrkorummet doftade av rökelse och översinnligheter, guldet blänkte och dolde sin glans och mörkret innanför guldportarna var märkligt ljust. Jag snuddade med sinnet vid de ortodoxa mysteriernas väg förbi tanken och förnuftet. Den korta vägen till evigheten: Här – här. Och så har de ortodoxa kyrkorummen med sitt dunkla mumlande något som sänder oss tillbaka till tiden före vår födelse.

Utifrån ser San Nicolò ut som en ganska världslig byggnad, även om både avståndet mellan de två tornen och kyrkans front, som leker med en avbildning av ett antikt grekiskt tempel, känns lite ovanliga.

Molo Audace kan man inte hoppa över när man besöker Trieste. För det mesta låter jag blicken löpa horisontellt ut över piren och havet, men den här gången kom jag, påverkad av Federico, att titta ner i vattnet en hel del också. Jag vet inte om Federico sökte något särskilt, men han stannade upp gång på gång kastade långa blickar ner i djupet.

Alexandra och Federico

Alex och jag kom därför också att se ner genom vattnens lager mycket mer än vi annars gjort. Men det blev förstås ändå Federico som upptäckte la medusa, maneten. Någon meter från kajen rörde den mäktiga maneten sig i riktning mot vågorna, beslutsamt såg det ut som. Jag har aldrig sett en så stor manet förr. Orange var den, med lila spets längs kanten och under ”huvudkjolen” vällde underkjolarna fram i rika ryschvåder. Ett sagodjur med svepande kjolar.