Jugon, den sydliga vinden, är ett berusningsmedel, när den dyker upp så här i januari. Nyss låg snön djup – och här och där ligger ännu en gråsvart skräpdriva – och nu känns det nästan som om sommaren är på väg. Visst, det är bedrägligt och snart faller väl snö igen, men i detta ögonblick går något sådant inte att föreställa sig eller alls bry sig om. Tankarna flyger hit och dit och det är svårt att fästa dem vid något allvarligt. Mandarinmannen har blivit en clementinman, men det hör kanske inte hit, fast jag får veta mer om skillnaden mellan dessa gylllene frukter. Snart kan jag kanske bestå ”mandarinprovet”.
Jag tittar ofta upp mot himlen. Och detta är skrivet med en kratta.