Kategori: Berättelser ur livet

Låt mig tala lite mer om vädret, för det finns faktiskt nästan ingenting som är viktigare för mitt sinnestillstånd än just vädret. Långvarigt gråväder äter glädjen ur mig med en kall sked. Nästan allt jag gör, gör jag då för att jag måste och bara om jag har lite tur så blir detta måste en gångbar väg. Men glad är jag inte. Solen, jag menar den direkta obeslöjade kontakten med solen, är mitt livselexir.

Nu har – efter några ljusblå dagar med lätta luftiga molnskynken – den riktiga himmelsblåa himlen stigit fram igen och ställt sig här. Och solen strålar. Vem behöver något mer?

Se här, i detta varmt lysande tegelhus bor Londi och jag. Och under denna den allra blåaste av himlar går vi och vi ser solens ljus genom björkarnas guldlöv och vi känner värmen i ryggen när vi vänder hem.

Efter en lång lång rad av gråa dagar har solen på nytt visat sig här i våra kvarter. I skuggan är det kallt men allt känns ändå ganska lätt, när man går under en sådan här vänligt ljusblå himmel behängd med tunna dekorativa molnstråk. Och ställer man sig rätt i solstrålen, så kan man känna värmen också. Bananplantorna ser ännu ganska oanfrätta ut, ja, lite flikiga har de blivit, men den starka gröna färgen lever kvar i bladverket.

Det är den tiden på året när stånden med kuhano vino och rakija står tätt utmed den lilla gatstumpen Tomićeva ulica strax under bergbanan upp till tornet Lotrščak i centrala Zagreb. Och musiken väller ut eller in under paraplyerna och tälttaken. Människorna trängs och känner sig vinter- och mörkerglada eller försöker i alla fall.

Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.

2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december

Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.

Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.

Gråa dagar, i alla fall på utsidan och insidan är väl inte opåverkad av denna utsida. Gråa dagar, och natten kommer tidigt och morgonen sedan sent. Jag vill kunna låta bli att försöka fördriva den mörka tiden. I stället vill jag fördjupa mig i den. Det är ju den som är här nu, ingen annan är det. Utom minnen av andra tider, men de kan ju alltid leva vid sidan av det som är. Kanske finns det något särskilt värdefullt i detta dunkel, man är ju på ett spännande sätt nästan osynlig eller i alla fall svår att urskilja. Mörkret skapar ett slags gemenskap eller förbindelse mellan olika varelser, alla är otydliga och liksom delar av det stora mörkret. Det enda man ser tydligt i decembernatten är ljusfläckarna, de naturliga och de konstgjorda, stjärnorna och blink-blink längs stadens gator.

Här ser ni ljusfigurerna på och vid Trg bana Jelačića från Ilica. Jag är på väg till spårvagnen efter en poesiafton på Café u Dvorištu, en svensk-iransk afton. Kanske säger jag något mer om den framöver. Men just nu är det mörkret som upptar mina tankar. Jag lever i en möjligen galen föreställning om att det nu gäller att tränga in i mörkret och uppleva dess kraft. Jag vill inte försöka smita förbi det.