Kategori: Berättelser ur livet

Nej, det var inte bara prat, om någon trodde det: Varje lördag går Londi och jag till Mandarinmannen och hans bil några kvarter bort och hämtar ett nät med tre kilo mandariner. 15 kuna betalar jag och det väl är varken dyrt eller billigt. Jag har försökt räkna på vad han kan tänkas tjäna på att köra upp mandarinerna från någonstans söder om Makarska i Dalmatien upp hit. Timmarna det tar att resa upp och sedan tillbaka ner igen och bensinen det kostar. Och är mandarinerna hans egna eller köper han dem? Jag hoppas det är hans egna. Hur många kilo får han in i bilen varje gång. 500? Kostar det att parkera där på gatan? Förresten verkar det som om han har en medhjälpare eller kompanjon. Tjänar de kanske 400 eller 500 kuna var per färd, eller är det för optimistiskt räknat?

Jag har i alla fall blivit stamkund och Mandarinmannen säger att han och Londi känner varandra nu, fast han verkar en aning hundrädd, men han vet att han inte får visa det öppet om han vill sälja mandariner till mig. Vi låtsas båda som ingenting. Igår var mandarinerna jag köpte ”speciellt fina” fick jag veta och jag tror naturligtvis på det. Solen sken på dem och de lyste som rödskiftande guld i sitt röda nät:

Och jag lurade Londi till en liten mandarinfotografering: mandariner med hund eller hund med mandariner. Och sol. Vi har en lucka i vintern och en extra brittsommar strömmar in och allt känns märkligt lätt.

Låt mig tala lite mer om vädret, för det finns faktiskt nästan ingenting som är viktigare för mitt sinnestillstånd än just vädret. Långvarigt gråväder äter glädjen ur mig med en kall sked. Nästan allt jag gör, gör jag då för att jag måste och bara om jag har lite tur så blir detta måste en gångbar väg. Men glad är jag inte. Solen, jag menar den direkta obeslöjade kontakten med solen, är mitt livselexir.

Nu har – efter några ljusblå dagar med lätta luftiga molnskynken – den riktiga himmelsblåa himlen stigit fram igen och ställt sig här. Och solen strålar. Vem behöver något mer?

Se här, i detta varmt lysande tegelhus bor Londi och jag. Och under denna den allra blåaste av himlar går vi och vi ser solens ljus genom björkarnas guldlöv och vi känner värmen i ryggen när vi vänder hem.

Efter en lång lång rad av gråa dagar har solen på nytt visat sig här i våra kvarter. I skuggan är det kallt men allt känns ändå ganska lätt, när man går under en sådan här vänligt ljusblå himmel behängd med tunna dekorativa molnstråk. Och ställer man sig rätt i solstrålen, så kan man känna värmen också. Bananplantorna ser ännu ganska oanfrätta ut, ja, lite flikiga har de blivit, men den starka gröna färgen lever kvar i bladverket.

Det är den tiden på året när stånden med kuhano vino och rakija står tätt utmed den lilla gatstumpen Tomićeva ulica strax under bergbanan upp till tornet Lotrščak i centrala Zagreb. Och musiken väller ut eller in under paraplyerna och tälttaken. Människorna trängs och känner sig vinter- och mörkerglada eller försöker i alla fall.

Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.

2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december

Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.

Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.