Mandarinmannen är en yrkesbror till Potatissångaren, fast han är inte alls lika rotad i myllan här och hans röst är bara ett blekt eko av Potatissångarens, men visst ropar han: ”Mandarine, mandarine…” Hans kraft sitter någon annanstans än i rösten, den sitter i färgen hos sydfrukterna som lyser ut från hans bagageutrymme. I det gråa skiftet mellan november och december är orange en färg man längtar efter och när man ser en samling brandfärgade klot, så går benen mot dem av sig själva. Där Potatissångaren är en del av en lång tradition är Mandarinmannen en djärv improvisation. En gång i veckan kör han upp från södra Dalmatien – hans bil är skyltad MA för Makarska – parkerar någonstans i ett nytt bostadsområde, slår upp bagageluckan och bakdörrarna och ropar ”mandarine, mandarine”. Ryssland bojkottar kroatiska sydfrukter så fruktodlarna måste nu improvisera fram nya marknader.
Och här hemma ligger nu tre kilo mandariner minus de åtta-nio jag stoppat i mig. Det är inte lätt att bjuda på mandariner nu för de flesta har nyligen köpt en säck eller ett nät med de här små lysande frukterna.
Ett svar på ”Mandarinmannen”