Mörkret

Gråa dagar, i alla fall på utsidan och insidan är väl inte opåverkad av denna utsida. Gråa dagar, och natten kommer tidigt och morgonen sedan sent. Jag vill kunna låta bli att försöka fördriva den mörka tiden. I stället vill jag fördjupa mig i den. Det är ju den som är här nu, ingen annan är det. Utom minnen av andra tider, men de kan ju alltid leva vid sidan av det som är. Kanske finns det något särskilt värdefullt i detta dunkel, man är ju på ett spännande sätt nästan osynlig eller i alla fall svår att urskilja. Mörkret skapar ett slags gemenskap eller förbindelse mellan olika varelser, alla är otydliga och liksom delar av det stora mörkret. Det enda man ser tydligt i decembernatten är ljusfläckarna, de naturliga och de konstgjorda, stjärnorna och blink-blink längs stadens gator.

bild kopia 2

Här ser ni ljusfigurerna på och vid Trg bana Jelačića från Ilica. Jag är på väg till spårvagnen efter en poesiafton på Café u Dvorištu, en svensk-iransk afton. Kanske säger jag något mer om den framöver. Men just nu är det mörkret som upptar mina tankar. Jag lever i en möjligen galen föreställning om att det nu gäller att tränga in i mörkret och uppleva dess kraft. Jag vill inte försöka smita förbi det.

Kommentera