Potatissångaren och alte Zeiten

Härom dagen när jag skakade ett av Londis ulltäcken genom fönstret, hörde jag en klangfull melodisk röst ropa de välkända orden ”krumpira, luka, jabuke, krumpira, luka, jabuke…” (potatis, lök, äpplen) några gator bort och jag visste att det någonstans i ett gathörn i kvarteret måste stå en liten lastbil från de norra provinserna fylld med de här varorna. Och jag tänkte: Vilken röst! Här har en operasångare gått förlorad, för att röstens bärare inte fötts i rätt familj för en sådan karriär. Och jag tänkte också på människor som emigrerat härifrån, kanske i unga år, och hur de sedan med vemod och saknad ibland minns den här rösten (det finns fler sådana här starka, sonora röster som ropar om potatis än man kan ana) eller hur de kommer tillbaka hit och plötsligt får höra rösten igen som ett rop direkt från barndomen. Medan jag tänker detta sista ramlar jag tillbaka till min egen barndom och en gata i stadsdelen Pfingstanger i en utkant av Göttingen (det var i alla fall en utkant på den tiden). Jag är fyra år och jag hör en man, en skrotsamlare, ropa ”altes Eisen, altes Eisen” någonstans nedanför backen, fast här krånglar historien till sig, för nu minns jag att jag ”länge” (ett par veckor eller månader?) tyckte att han ropade något annat, nämligen ”alte Zeiten, alte Zeiten”. ”Gamla tider, gamla tider” ropade han alltså för mig och de orden både skrämde och lockade mig och jag både förstod och inte förstod på ett sätt som jag känner väl igen från mitt nu. Förstå och inte förstå har alltid legat mycket nära varandra i min inre värld.

Kommentera