Idag stannar vi i hemkvarteren och Londi och jag tar er bara på en liten vända i det disiga morgonljuset. Vi svänger om hörnet ut från vår park och går förbi det lantliga bosniska huset, där leende huckleklädda kvinnor nästan alltid är i intensiv verksamhet utomhus. Ibland hanterar de med valnötter och kastanjer, ibland med lindblommor, ibland med pumpor, men allra oftast hänger de tvätt, gärna stora mattor och filtar. Vi går förbi. Och där har vi den lilla skolan, där barn från tre månader och uppåt kan lära sig engelska, men så här på morgonen händer inget där. Vi går förbi huset där Han stryker omkring bakom de vissnade vinrankorna i väntan på något eller någon, förbi den fjäderlätta gamla förvirrade tantens hus och så förbi Patriotens fantasifulla bygge – det sticker ut nya djärvt förgyllda träkonstruktioner från den ena väggen. Så sneddar vi över gräset i nästa park, där några stora tunga män håller på och hänger upp tjocka julänglar i en gran – en levande växande gran alltså – medan dagisbarnen står på en trappa till ett fult hus och sjunger med höga lite vilda röster. De står inte stilla, men fröknarna försöker hålla dem i schack. Vi stannar bara kort och fortsätter sedan till parkens slut och ut över den lilla parkeringsplatsen framför baren Polo och den jugoslaviska (kanske hittar jag på) mataffären Union. Snett emot Union finns Mini mljekara Veronika, en underbar ”mjölkkiosk” där man kan köpa goda ostar, bra mjölk och yoghurt och annat mjölkigt uppifrån Zagorje eller närmare bestämt från Desinić. De har inte många sorter, men allt de har är bra och priset går det inte att brumma något om. Jag köper kiselo vrhnje av den fetaste typen och en bit taborgradski sir (polutvrdi=halvtorr).
Och nu får ni gå hem på egen hand…
”Den lilla skolan, där barn från tre månader och uppåt kan lära sig engelska…” Oj!
Ja, det står att det är från tre månader, men de flesta av barnen jag ser komma ut därifrån verkar vara fem-sex-sju år. Föräldrarna ser väldigt stolta och medvetna ut.