Kategori: Berättelser ur livet

När jag var ung trodde jag att det var möjligt att jag skulle förstå mer av livet och människan när jag blev äldre. Detta samtidigt som jag ändå på något vis inbillade mig att jag visste eller anade allt. Nu vet jag (gör jag?) att man egentligen vet mindre och mindre eller möjligen att man aldrig verkligen kan veta något. Och inga strider människor emellan kan någonsin biläggas, inga ondska betvingas. Försvinner den på ett ställe (otroligt i så fall), så dyker den upp någon annanstans. Det finns inga lösningar på något enda av våra grundläggande problem. Lögner läggs på lögner, hyckleri läggs på hyckleri.

Jag tänker på den olösliga bosniska frågan, på all ondska, alla kedjor av ondska, allt lidande, all skrämmande falskhet. Jag ser Praljak gång på gång tömma giftbägaren och jag vet att han inte är någon Sokrates, men var ens Sokrates någon Sokrates? Och nu vrider jag på scenen lite: Nyss läste jag att i Skaraborgs län vill en tredjedel av politikerna att uttalanden som förlöjligar någon religion ska kriminaliseras. Jaha, och hur skulle detta gå till? Var skulle gränserna dras? Vilka skulle straffen vara? Även dumheten och den ansvarslösa präktigheten kan vara element i ondskan.

Och religionerna – varför finns de? För att vi människor letar efter ett sätt att hantera vår dödlighet? Och vem tror verkligen? Och hur hemskt vore det inte om den ena eller andra religionens trossatser om det hinsides verkligen vore sanning. Evigt liv, vem skulle stå ut med ett evigt liv? Alla eviga liv pekar mot helvetet. Frys vilket ögonblick som helst i ditt liv, även det lyckligaste, och du ska se att du inte vill ha det som evighet, som evighet är också det allra lyckligaste ögonblicket skrämmande.

Vad kan vi göra då? Jag vet inte. Kanske låta bli att vara direkt hemska mot varandra, inte förtrycka någon, inte plåga någon, inte inbilla oss att vi själva är ärliga eller egentligen har några särskilt goda avsikter… mer än när det gagnar oss.

Och döden? Vi kan hoppas att döden är ett utslocknande och att vi ska klara steget utan skräck. Det viktigaste (nej, antagligen ljuger jag nu eller så pladdrar jag) vi kan lära oss i livet, när det gäller oss själva, är att dö utan rädsla – men går det? Och det viktigaste när det gäller våra medmänniskor är att inte pina någon.

Egentligen hade jag sett fram emot den här kvällen hos Maria och Juan och jag visste att det var många jag gillar som skulle komma. När jag gick mot spårvagnshållplatsen var jag ännu vid gott mod även om isiga och liksom fientliga vindar slet i jackan och schalen. Snart kom en spårvagn och jag klev på och var fortfarande glad och liksom framåtriktad. Så steg jag av för att byta till femmans linje och jag tittade på tavlan, men ingen femma där och de andra hade avlägsna tider skrivna bredvid sig. Vinden tilltog och jag såg på mobilen att det var två grader med tillägget – känns som minus två. Och jag tänkte: det finns inget kallare än när två känns som minus två. Jag gick modstulet ett par gånger fram och tillbaka längs perrongen och jag såg killen, som först också stått där, ge upp. Minuterna segade sig fram och jag kände missmodet växa och jag började skicka runt olycksbådande tankar i hjärnvindlingarna: om det ser ut så här på ditvägen, hur ska det då inte se ut på hemvägen? Jag såg spårvagnar passera i motsatt riktning och jag tänkte mig mig själv inne i dem – på hemväg. Och så kom då – plötsligt eller inte – beslutet att vända hem. Egentligen märkte jag inte när jag fattade beslutet och i ett nu bytte riktning. Hjärnan är en mörk gåta. Mitt nya mål tvingade mig över tre övergångsställen innan jag var i rätt startläge för hemfärd. Jag tittade på tavlan och såg att nu skulle det dröja innan nästa vagn kom. Jag tittade över mot det motsatta spåret och ja, där kom den en gång i en annan nu överskriden fas så åstundade femman. Jag tittade in och såg att det fanns flera lediga sittplatser – för någon annan.

Så kom då en vagn på min sida, inte den helt rätta utan femman, men den fick duga. Jag klev på, skrev ett meddelande till Maria – ute var det för kallt för sådant – och åkte fram till Držićeva, steg av och gick – varken glad eller ledsen – hem längs Rapska. Hjärnan gjorde inget väsen av sig och det var skönt att komma in i värmen.

Under min första kväll i Trieste den här gången tog Alex och jag bussen från Piazza Oberdan upp till en osmiza någonstans i universitetsområdet, en osmiza hon lärt känna tillsammans med Federico. När vi kom upp var det mörkt, så jag kunde inte orientera mig och det gjorde väl egentligen ingenting just då, det är bara nu som det stör mig lite. För sådan är ju min absurda belägenhet i världen: jag tycker om att veta var jag är, just för att jag på ett närmast passionerat sätt tycker om platser, men jag har ett odugligt lokalsinne som gång på gång lurar mig. Men nog om detta. På gården bakom eller framför själva lokalen stod det några bord och bänkar och en grupp ungdomar satt där tappert, trots att det inte var mycket kvar av värmen från dagen som gått till ända. I ingången stötte vi på ett gäng spanska ERASMUS-studenter, så Alex lotsade oss snabbt in i ett rum, där det bara satt en grupp lite tufsiga äldre män och sjöng till den enes gitarrspel vid ett hörnbord i skenet av en sådan där typisk italiensk elakt lysande glödlampa. (Det är bara nordliga folk som förstår sig på belysning, men det är å andra sidan bara de som behöver det. Detta har vi sagt förr.)

Nå, vi satte oss två bord ifrån dem och fick så småningom in lite ost, salame och prosciutto och rödvin av ett enkelt och bra slag, ett sådant där som färgar tänder och läppar blåröda. Mannen med gitarren frågade vad vi ville höra och jag sa att han gärna fick sjunga något triestinskt eller istrianskt. Och så började de sjunga och jag tänkte att det är just detta jag inte har i Zagreb. Jag blir aldrig tillfrågad om något sådant och även om jag bleve det så skulle jag nog inte veta vad jag skulle svara. Fast sedan blev jag osäker på om det var sant.

Från vårt bord fick vi syn på en underbar tjock och tusen gånger tummad och bläddrad bok som låg uppslagen på männens bord och efter en stund gick vi fram till deras bord och bad att få titta på den. Mästersångaren – ja, jag kallar honom så, för det var han som liksom höll i trådarna och det var hans bok – berättade att han genom åren skrivit ner över tusen sångtexter med tillhörande ackord i boken. Och vi fick bläddra lite i den.

Här är uppslaget med sångerna ”La canzone di Orfeo” och ”La folle corsa”, där man till exempel kan läsa:

nel mio cuore non c’è più fuoco
nei miei occhi è sceso un velo
nel mio mondo non c’è più cielo
allora tu dammi la fede persa
dammi la fede persa
dammi la fede persa

Och så konstaterade de att vi var mor och dotter och sedan bestämde en av dem att vi var från Bosnien, bara för att jag sagt att jag bodde i Zagreb, men egentligen inte var därifrån. Vi lät det bli vid det bosniska, eftersom det ju faktiskt lät rätt övertygande.

Eftersom ingen annan än jag har inflytande över vad som placeras på detta mitt enda bord, som för övrigt inte alls är mitt utan hyresvärdens, så blir det gång på gång så här. Översvämning och ”allt överst”, men jag hittar ju och manövrerar i flödet, ror omkring och vet var allt är. Om inte huvudet minns, så minns händerna eller rörelserna.

Vid det här bordet äter, dricker, läser och skriver jag. Här sitter ibland också någon eller några besökare, men då brukar jag ”mocka ihop” böckerna, åtminstone för stunden. Ja, och emellanåt, kanske så där varannan månad städar jag bort allt och sedan är jag fri att börja om igen med påfyllningen.

Det här blev inte vad jag hade tänkt. Egentligen ville jag skriva detta: Idag far jag till Trieste.

Människorna här går nu genom dagar i den femte årstiden. Ljuset är mjukt och trädens löv gör guld av det och luften är mild och vid dagens höjdpunkt varm.

Jag sitter på Simpa med Đurđica efter en runda till Marijans grönsaksaffär. Hon säger att hon vill vara fri att vandra genom världen, fri från alla nationella tillhörigheter, fri att korsa alla gränser. Jag säger inte emot för att det inte finns något att säga emot detta. Så blir Hajdi orolig och Đurđica måste ge sig av, men jag sitter kvar och låter tankarna vandra stödda av träden i ”parken”. Jag tänker på hur jag under gårdagen kämpat så hårt och liksom trubbigt med min recension av Antal Szerbs Resa i Månljus, denna glänsande vackra roman som talar så besvärjande om människans omöjliga vandring från mörker till mörker. Innanför låg ju hela tiden minnet av Danilo Kiš, hans Lutan och ärren, och jag kände att detta nog inte var rätt mot Antal Szerbs roman, men vad kunde det ändra?

Min tanke går också till något annat från igår kväll, den går till de där timmarna på Klub Botaničar, då Vesna och jag lyssnade på Goran Blažević, som till fots tagit sig flyktingarnas väg från Syrien och hit. Han sa att det svåraste i början varit hundflockarna, men att han sedan funnit en lösning på problemet, en franciskansk lösning: i stället för att hota dem eller slåss med käppar, valde han mildhetens väg och efter det var det ingen hund som gav sig på honom mer.