För några timmar sedan när jag gick hemåt i mörkret längs Hvarska, min gata, frågade jag mig själv om jag var glad eller ledsen. Ja, så barnsligt eller elementärt kan mitt inre samtal se ut. Glad, bestämde jag då, som om jag plockat bland lapparna i en hatt, lappar med påskrifterna ”glad” och ”ledsen” och jag fått upp just en med ”glad” på. Varför visste jag däremot inte. Eller ja, jag var glad för att jag just klarat den ganska tunga måndagen. Helt normalt kanske, men ändå lite underligt, eftersom jag ju ofta har roligt – åtminstone av och till – under den här fullproppade eftermiddagen utan några verkliga raster mellan lektionerna.
Luften kändes också ganska bra, även om det var kallt, men det rörde sig om en ganska lugn och liksom passiv kyla, inget aggressivt, ingen vind som slet i mig. Och jag tänkte att strax är jag hemma och det var också något bra, även om ingen alls väntade på mig eller kanske just för att ingen alls väntade på mig eller väntade sig något av mig. När jag är trött och ändå behöver arbeta är det bäst om jag är ensam. Jag tycker nämligen om människor. Ja, just så, lite enkelt och helt osofistikerat: jag gillar människor, även om eller just för att jag vet att människorna är lika opålitliga och egoistiska som jag själv, några mer, några mindre. Och jag vill inte tråka ut någon med min trötthet eller med min frånvändhet, min tillvändhet till plikterna. Håll till godo!