Läs inte det här

När jag var ung trodde jag att det var möjligt att jag skulle förstå mer av livet och människan när jag blev äldre. Detta samtidigt som jag ändå på något vis inbillade mig att jag visste eller anade allt. Nu vet jag (gör jag?) att man egentligen vet mindre och mindre eller möjligen att man aldrig verkligen kan veta något. Och inga strider människor emellan kan någonsin biläggas, inga ondska betvingas. Försvinner den på ett ställe (otroligt i så fall), så dyker den upp någon annanstans. Det finns inga lösningar på något enda av våra grundläggande problem. Lögner läggs på lögner, hyckleri läggs på hyckleri.

Jag tänker på den olösliga bosniska frågan, på all ondska, alla kedjor av ondska, allt lidande, all skrämmande falskhet. Jag ser Praljak gång på gång tömma giftbägaren och jag vet att han inte är någon Sokrates, men var ens Sokrates någon Sokrates? Och nu vrider jag på scenen lite: Nyss läste jag att i Skaraborgs län vill en tredjedel av politikerna att uttalanden som förlöjligar någon religion ska kriminaliseras. Jaha, och hur skulle detta gå till? Var skulle gränserna dras? Vilka skulle straffen vara? Även dumheten och den ansvarslösa präktigheten kan vara element i ondskan.

Och religionerna – varför finns de? För att vi människor letar efter ett sätt att hantera vår dödlighet? Och vem tror verkligen? Och hur hemskt vore det inte om den ena eller andra religionens trossatser om det hinsides verkligen vore sanning. Evigt liv, vem skulle stå ut med ett evigt liv? Alla eviga liv pekar mot helvetet. Frys vilket ögonblick som helst i ditt liv, även det lyckligaste, och du ska se att du inte vill ha det som evighet, som evighet är också det allra lyckligaste ögonblicket skrämmande.

Vad kan vi göra då? Jag vet inte. Kanske låta bli att vara direkt hemska mot varandra, inte förtrycka någon, inte plåga någon, inte inbilla oss att vi själva är ärliga eller egentligen har några särskilt goda avsikter… mer än när det gagnar oss.

Och döden? Vi kan hoppas att döden är ett utslocknande och att vi ska klara steget utan skräck. Det viktigaste (nej, antagligen ljuger jag nu eller så pladdrar jag) vi kan lära oss i livet, när det gäller oss själva, är att dö utan rädsla – men går det? Och det viktigaste när det gäller våra medmänniskor är att inte pina någon.