Egentligen hade jag sett fram emot den här kvällen hos Maria och Juan och jag visste att det var många jag gillar som skulle komma. När jag gick mot spårvagnshållplatsen var jag ännu vid gott mod även om isiga och liksom fientliga vindar slet i jackan och schalen. Snart kom en spårvagn och jag klev på och var fortfarande glad och liksom framåtriktad. Så steg jag av för att byta till femmans linje och jag tittade på tavlan, men ingen femma där och de andra hade avlägsna tider skrivna bredvid sig. Vinden tilltog och jag såg på mobilen att det var två grader med tillägget – känns som minus två. Och jag tänkte: det finns inget kallare än när två känns som minus två. Jag gick modstulet ett par gånger fram och tillbaka längs perrongen och jag såg killen, som först också stått där, ge upp. Minuterna segade sig fram och jag kände missmodet växa och jag började skicka runt olycksbådande tankar i hjärnvindlingarna: om det ser ut så här på ditvägen, hur ska det då inte se ut på hemvägen? Jag såg spårvagnar passera i motsatt riktning och jag tänkte mig mig själv inne i dem – på hemväg. Och så kom då – plötsligt eller inte – beslutet att vända hem. Egentligen märkte jag inte när jag fattade beslutet och i ett nu bytte riktning. Hjärnan är en mörk gåta. Mitt nya mål tvingade mig över tre övergångsställen innan jag var i rätt startläge för hemfärd. Jag tittade på tavlan och såg att nu skulle det dröja innan nästa vagn kom. Jag tittade över mot det motsatta spåret och ja, där kom den en gång i en annan nu överskriden fas så åstundade femman. Jag tittade in och såg att det fanns flera lediga sittplatser – för någon annan.
Så kom då en vagn på min sida, inte den helt rätta utan femman, men den fick duga. Jag klev på, skrev ett meddelande till Maria – ute var det för kallt för sådant – och åkte fram till Držićeva, steg av och gick – varken glad eller ledsen – hem längs Rapska. Hjärnan gjorde inget väsen av sig och det var skönt att komma in i värmen.