Igår kväll – igår kväll är ofta den bästa kvällen – satt Vesna och jag på nytt tillsammans på Cooltura, den bästa baren här i kvarteret, ja, den bästa baren tillsammans med Simpa då. Det kändes som länge sedan – fast hur långt är länge? – så vi hade mycket att ta igen. Varje vänskap öppnar ju sina speciella fönster in i själen. Jag märkte att jag hade saknat Vesnas luriga leende och vänligt ironiska blick och vi dukade vårt bord med en ström av historier, som kanske hade väckt anstöt antingen i Kroatien eller i Sverige eller både och. Men våra ord är inte bundna till något land! Vi talade om Praljak och plakaten med ”junak” och ”heroj” i staden och om Kolinda som fladdrar med ögonlocken i FN:s generalförsamling. Och så drog jag metoo och ”kulturprofilen” och Vesna undrade lite över hur det nu kommer att gå med det sexuella spelet i Sverige. Ja, det kan man undra mitt i allt. Och så tänkte vi lite förnumstigt att Kroatien och Sverige kanske kunde lära varandra ett och annat. Precis som vi ju lär av varandra: kvällen till ära var det nämligen hon som drack Ožujsko och jag som drack Tomislav och inte tvärtom som vi brukar. Och barens julgran bestod säkert av flaskor av båda märkena – symboliskt för oss.
Strax före midnatt bröt vi upp, glada och stärkta av alla hårresande skämt vi dragit om alla märkvärdigheter som sker i länderna. Ibland är skrattet det enda sättet att inte falla ner i avgrunden!
Och morgonen nu eller nyss var en Simpa-morgon med Đurđica, en Simpa-morgon av klassiskt snitt. Vi satt i uterummet med Hajdi som var ganska vild och hoppade på möblerna och oss. Vi pratade om språk på ett sätt som så småningom slet sig ur alla former och mynnade ut i nyckelfrasen: Imaš li zarez u mozgu? Har du komma i hjärnan? Mycket handlade om en undulat som på eget bevåg lade till diminutivändelser på orden. Lyckliga, galna värld!