Från morgon till kväll

Tro mig, även denna dag har sträckt sig från morgon till kväll. Det är en sådan lycka att dagarna följer just detta invanda spår. Härlig är jorden. Jag har på sista tiden tänkt ganska mycket på Stagnelius och hans ord om att natten är dagens moder. Och ja, natten är helt säkert större och vet nog inga gränser, fortsätter även bakom ryggen på dagen ute i rymden. Men här på jorden…

Morgonen började i guld och jag satt med Đurđica och den vilda Hajdi på Simpa. Nej, inga nyheter, utan bara vanans vänliga band. Eller ja, kanske var något nytt. Jag tror aldrig jag talat så flytande (lite hackigt flytande) kroatiska som denna morgon. Jag kände att jag med ens fick luft under vingarna och jag seglade ut bland orden. Vad vi pratade om? Minns inte, kanske om hundars själar och bilder vi har inne i våra huvuden.

Dagen nöp åt sig en tunn bunt av timmar och kröp sedan bort. Jag gjorde vad jag gjorde. När kvällen kom ringde Vesna och frågade om jag kunde följa med till biblioteket Bogdan Ogrizović, som hon råkat i konflikt med för att hon spillt kaffe i en bok. Inte ens kemtvätten hade löst problemet eller kaffefläcken, så nu behövde hon moraliskt stöd. Vi träffades vid hörnan av Union och tog sedan spårvagnen in till stan och klev av vid Glavni kolodvor – ja, ni har varit med (mig) om detta tidigare. Det hade hunnit bli kolmörkt men luften var på ett lite slarvigt och ovintrigt sätt ljum och vi gick den sista biten mot Cvjetni trg till fots. Vi tittade på den stora skridskobanan framför Umjetnički paviljon, som i ljusspelet bytte färggestalt från ögonblick till ögonblick.

Vesna drog den underliga bokhistorien en gång till och jag lyssnade lagom noga. Min roll var att vara moraliskt stöd inte att förstå varje vinkel av turerna. Jag tog in det viktigaste, nämligen att hon riskerade att bli portförbjuden för alltid på stadens bibliotek. På grund av kaffefläckar.

Vi gick förbi Zrinjevac med sitt stora hemligt gröna mörker med ljusdekorationerna som lysmaskar eller gnistrande stjärnor iträdda lite här och där. Det är egentligen här Zagreb är som vackrast vid vintertid. De stora platanerna öppnar ljusmörka valv mot andra, men ändå alldeles närbelägna, världar.

Och historien med den fläckiga boken slutade väl och jag berättar inget annat, för det är alldeles tillräckligt att allt gick bra och ingen småsint miniboss längre hotar Vesnas möjlighet att låna böcker på stadens bibliotek.