Kategori: Berättelser ur livet

Ikväll är jag ensam igen efter en mycket tät tid tillsammans med Alex och alla de andra som kom att flätas in i vår livsmatta i dessa dagar. Hon var här i Zagreb i en dryg vecka och under den tiden gjorde vi på svindlande sätt ”allt”. Ja, detta är mitt perspektiv, inte hennes, även om jag tror att hon också upplevde mycket.

Vad ska jag då berätta av ”allt”? Kanske kan jag börja med en lista av det slag som hörde ihop med mina tågresor till Sarajevo på den tiden man kunde åka tåg från Zagreb till Sarajevo. Den kunde i så fall se ut så här. Söndag: Hrelić – ”rysk” pälsmössa till Fede, vandring i tunn snö längs nasip (flodbanken), festmåltid hos Đurđica och Zora och den vilda Hajdi, måndag: Živi atelje (direkt efter en intensiv arbetsdag) mer om det sedan, tisdag: gypsy jazz på en bar nära Trg, onsdag: ćevapi på en liten restaurang vid Savska, arkeologiska museet, Babylon på Kino Grič, torsdag: Cooltura, annars mest arbete, fredag: Cooltura, på uni tillsammans, sedan vet jag inte vad, lördag: Amfora med lignje na žaru bland de sjungande servitriserna, Velvet, söndag: marknaden på Britanski trg, härlig middag hos Vesna i bästa sällskap, måndag: Simpa, sedan for Alex västerut mot Bologna. (Emellan varven var jag iväg till universitetet och höll mina lektioner och Alex pluggade linguistica. Säkert fattas allt möjligt ”viktigt”, men jag ville ändå för min egen skull skriva upp åtminstone det jag minns så här på rak arm.)

På bilden sitter vi bland röda sammetskuddar på baren Velvet nära Tuškanac och dricker malvazija och pratar om språkens och tillvarons mysterier.

Men låt mig nu göra att kast bakåt till kvällen på Živi atelje. Vi kom dit ganska sent och de andra befann sig just då i ett samtal om trädgårdar och om växternas betydelse. Under tiden serverades teet löpande i de tunna små kopparna i ett slags evig cirkel. Ja, det är så det är under tekvällarna där. När vi kom in berättade en man från Kurdistan med stor intensitet om sin kärlek till växterna. Han sa att han kunde tänka sig att dö för växterna och så berättade han om hur växterna kom in i husen under vintrarna – korta kurdiska eller iranska vintrar, men ändå vintrar – genom att man vävde in deras gestalter i mattorna. Blommornas färger och rundade former kom genom vävnadskonsten att göra människorna sällskap också då de inte kunde växa och leva. På hans historia följde andra som jag inte minns och så kom min egen som inte var särskilt grönfingrad utan mest handlade om min oskicklighet i blommornas värld. Saša som är platsens ande spelade upp en liten film fylld av sufisk mystik och samtalet fortsatte. Någon läste en sufisk dikt och vi talade om skillnaden mellan religion och andlighet utan att halka in i någon tvärsäkerhet. Och så lästes en dikt till och vi såg en lite flimrig filmsnutt om en sufisk rit, eller kanske går det inte att kalla det rit, kanske var det ett flöde. Vi tänkte också på Armenien. Och mannen från Kurdistan berättade om hur viktiga hemligheterna är och skyddet av det privata och det inre. Han sa att han inte förstår att européerna berättar så mycket om sig själva. Jag sa att jag berättar allt om mig, men att det jag berättar inte är om mig utan om oss alla, att jag kanske är en spegel. Och vi förstod varandra på ett mirakulöst sätt som om vi sett på varandra genom ett alldeles klart vatten.

Det andra jag vill berätta om Alex’ och min vecka tillsammans handlar om vårt besök på det arkeologiska museet. Egentligen var vårt stora mål mumielindan med den längsta bevarade texten som finns på etruskiska, för vi hade lovat varandra långt tidigare att en gång skulle vi gå till museet och titta på den. Men mumielindan blev inte den största upplevelsen. Sådant kan man ju inte bestämma i förväg. Det märkligaste vi fann i museet var den uråldriga ”vučedolska golubica” (duvan från Vučedol), som för övrigt kanske inte alls är någon duva utan en rapphöna (jarebica). Fågeln är av keramik och den är från 2500 f.Kr. ungefär och det mest kända fyndet från Vučedolkulturen som hade sin blomstringstid 3000-2500 f.Kr. i östra Slavonien. Duvan eller rapphönan har en magisk gestalt med ett fint litet huvud och en mäktig tjock kropp med rika ornament. Det är väldigt lätt att bli förtrollad av den.

Eftersom jag kanske kommer att vara lite återhållsam med min ändlösa berättelser om vad jag ser genom fönstret, eller var och med vem jag dricker kaffe eller hur det känns att stiga upp, så skickar jag er denna glittrande adventsspårvagn.

Res med den längs Zrinjevac och in mot Trg och vidare utmed Ilicas slingrande kurvor! Pingla i klockan! Bjud varandra på kuhano vino! Och gläd er åt alla de blinkande ljusen som är inbäddade i Zagrebnattens stora djupa mörker!

Tro mig, även denna dag har sträckt sig från morgon till kväll. Det är en sådan lycka att dagarna följer just detta invanda spår. Härlig är jorden. Jag har på sista tiden tänkt ganska mycket på Stagnelius och hans ord om att natten är dagens moder. Och ja, natten är helt säkert större och vet nog inga gränser, fortsätter även bakom ryggen på dagen ute i rymden. Men här på jorden…

Morgonen började i guld och jag satt med Đurđica och den vilda Hajdi på Simpa. Nej, inga nyheter, utan bara vanans vänliga band. Eller ja, kanske var något nytt. Jag tror aldrig jag talat så flytande (lite hackigt flytande) kroatiska som denna morgon. Jag kände att jag med ens fick luft under vingarna och jag seglade ut bland orden. Vad vi pratade om? Minns inte, kanske om hundars själar och bilder vi har inne i våra huvuden.

Dagen nöp åt sig en tunn bunt av timmar och kröp sedan bort. Jag gjorde vad jag gjorde. När kvällen kom ringde Vesna och frågade om jag kunde följa med till biblioteket Bogdan Ogrizović, som hon råkat i konflikt med för att hon spillt kaffe i en bok. Inte ens kemtvätten hade löst problemet eller kaffefläcken, så nu behövde hon moraliskt stöd. Vi träffades vid hörnan av Union och tog sedan spårvagnen in till stan och klev av vid Glavni kolodvor – ja, ni har varit med (mig) om detta tidigare. Det hade hunnit bli kolmörkt men luften var på ett lite slarvigt och ovintrigt sätt ljum och vi gick den sista biten mot Cvjetni trg till fots. Vi tittade på den stora skridskobanan framför Umjetnički paviljon, som i ljusspelet bytte färggestalt från ögonblick till ögonblick.

Vesna drog den underliga bokhistorien en gång till och jag lyssnade lagom noga. Min roll var att vara moraliskt stöd inte att förstå varje vinkel av turerna. Jag tog in det viktigaste, nämligen att hon riskerade att bli portförbjuden för alltid på stadens bibliotek. På grund av kaffefläckar.

Vi gick förbi Zrinjevac med sitt stora hemligt gröna mörker med ljusdekorationerna som lysmaskar eller gnistrande stjärnor iträdda lite här och där. Det är egentligen här Zagreb är som vackrast vid vintertid. De stora platanerna öppnar ljusmörka valv mot andra, men ändå alldeles närbelägna, världar.

Och historien med den fläckiga boken slutade väl och jag berättar inget annat, för det är alldeles tillräckligt att allt gick bra och ingen småsint miniboss längre hotar Vesnas möjlighet att låna böcker på stadens bibliotek.

Igår kväll – igår kväll är ofta den bästa kvällen – satt Vesna och jag på nytt tillsammans på Cooltura, den bästa baren här i kvarteret, ja, den bästa baren tillsammans med Simpa då. Det kändes som länge sedan – fast hur långt är länge? – så vi hade mycket att ta igen. Varje vänskap öppnar ju sina speciella fönster in i själen. Jag märkte att jag hade saknat Vesnas luriga leende och vänligt ironiska blick och vi dukade vårt bord med en ström av historier, som kanske hade väckt anstöt antingen i Kroatien eller i Sverige eller både och. Men våra ord är inte bundna till något land! Vi talade om Praljak och plakaten med ”junak” och ”heroj” i staden och om Kolinda som fladdrar med ögonlocken i FN:s generalförsamling. Och så drog jag metoo och ”kulturprofilen” och Vesna undrade lite över hur det nu kommer att gå med det sexuella spelet i Sverige. Ja, det kan man undra mitt i allt. Och så tänkte vi lite förnumstigt att Kroatien och Sverige kanske kunde lära varandra ett och annat. Precis som vi ju lär av varandra: kvällen till ära var det nämligen hon som drack Ožujsko och jag som drack Tomislav och inte tvärtom som vi brukar. Och barens julgran bestod säkert av flaskor av båda märkena – symboliskt för oss.

Strax före midnatt bröt vi upp, glada och stärkta av alla hårresande skämt vi dragit om alla märkvärdigheter som sker i länderna. Ibland är skrattet det enda sättet att inte falla ner i avgrunden!

Och morgonen nu eller nyss var en Simpa-morgon med Đurđica, en Simpa-morgon av klassiskt snitt. Vi satt i uterummet med Hajdi som var ganska vild och hoppade på möblerna och oss. Vi pratade om språk på ett sätt som så småningom slet sig ur alla former och mynnade ut i nyckelfrasen: Imaš li zarez u mozgu? Har du komma i hjärnan? Mycket handlade om en undulat som på eget bevåg lade till diminutivändelser på orden. Lyckliga, galna värld!

För några timmar sedan när jag gick hemåt i mörkret längs Hvarska, min gata, frågade jag mig själv om jag var glad eller ledsen. Ja, så barnsligt eller elementärt kan mitt inre samtal se ut. Glad, bestämde jag då, som om jag plockat bland lapparna i en hatt, lappar med påskrifterna ”glad” och ”ledsen” och jag fått upp just en med ”glad” på. Varför visste jag däremot inte. Eller ja, jag var glad för att jag just klarat den ganska tunga måndagen. Helt normalt kanske, men ändå lite underligt, eftersom jag ju ofta har roligt – åtminstone av och till – under den här fullproppade eftermiddagen utan några verkliga raster mellan lektionerna.

Luften kändes också ganska bra, även om det var kallt, men det rörde sig om en ganska lugn och liksom passiv kyla, inget aggressivt, ingen vind som slet i mig. Och jag tänkte att strax är jag hemma och det var också något bra, även om ingen alls väntade på mig eller kanske just för att ingen alls väntade på mig eller väntade sig något av mig. När jag är trött och ändå behöver arbeta är det bäst om jag är ensam. Jag tycker nämligen om människor. Ja, just så, lite enkelt och helt osofistikerat: jag gillar människor, även om eller just för att jag vet att människorna är lika opålitliga och egoistiska som jag själv, några mer, några mindre. Och jag vill inte tråka ut någon med min trötthet eller med min frånvändhet, min tillvändhet till plikterna. Håll till godo!