Från sufisk dikt till en mystisk rapphöna

Ikväll är jag ensam igen efter en mycket tät tid tillsammans med Alex och alla de andra som kom att flätas in i vår livsmatta i dessa dagar. Hon var här i Zagreb i en dryg vecka och under den tiden gjorde vi på svindlande sätt ”allt”. Ja, detta är mitt perspektiv, inte hennes, även om jag tror att hon också upplevde mycket.

Vad ska jag då berätta av ”allt”? Kanske kan jag börja med en lista av det slag som hörde ihop med mina tågresor till Sarajevo på den tiden man kunde åka tåg från Zagreb till Sarajevo. Den kunde i så fall se ut så här. Söndag: Hrelić – ”rysk” pälsmössa till Fede, vandring i tunn snö längs nasip (flodbanken), festmåltid hos Đurđica och Zora och den vilda Hajdi, måndag: Živi atelje (direkt efter en intensiv arbetsdag) mer om det sedan, tisdag: gypsy jazz på en bar nära Trg, onsdag: ćevapi på en liten restaurang vid Savska, arkeologiska museet, Babylon på Kino Grič, torsdag: Cooltura, annars mest arbete, fredag: Cooltura, på uni tillsammans, sedan vet jag inte vad, lördag: Amfora med lignje na žaru bland de sjungande servitriserna, Velvet, söndag: marknaden på Britanski trg, härlig middag hos Vesna i bästa sällskap, måndag: Simpa, sedan for Alex västerut mot Bologna. (Emellan varven var jag iväg till universitetet och höll mina lektioner och Alex pluggade linguistica. Säkert fattas allt möjligt ”viktigt”, men jag ville ändå för min egen skull skriva upp åtminstone det jag minns så här på rak arm.)

På bilden sitter vi bland röda sammetskuddar på baren Velvet nära Tuškanac och dricker malvazija och pratar om språkens och tillvarons mysterier.

1IMG_9135

Men låt mig nu göra att kast bakåt till kvällen på Živi atelje. Vi kom dit ganska sent och de andra befann sig just då i ett samtal om trädgårdar och om växternas betydelse. Under tiden serverades teet löpande i de tunna små kopparna i ett slags evig cirkel. Ja, det är så det är under tekvällarna där. När vi kom in berättade en man från Kurdistan med stor intensitet om sin kärlek till växterna. Han sa att han kunde tänka sig att dö för växterna och så berättade han om hur växterna kom in i husen under vintrarna – korta kurdiska eller iranska vintrar, men ändå vintrar – genom att man vävde in deras gestalter i mattorna. Blommornas färger och rundade former kom genom vävnadskonsten att göra människorna sällskap också då de inte kunde växa och leva. På hans historia följde andra som jag inte minns och så kom min egen som inte var särskilt grönfingrad utan mest handlade om min oskicklighet i blommornas värld. Saša som är platsens ande spelade upp en liten film fylld av sufisk mystik och samtalet fortsatte. Någon läste en sufisk dikt och vi talade om skillnaden mellan religion och andlighet utan att halka in i någon tvärsäkerhet. Och så lästes en dikt till och vi såg en lite flimrig filmsnutt om en sufisk rit, eller kanske går det inte att kalla det rit, kanske var det ett flöde. Vi tänkte också på Armenien. Och mannen från Kurdistan berättade om hur viktiga hemligheterna är och skyddet av det privata och det inre. Han sa att han inte förstår att européerna berättar så mycket om sig själva. Jag sa att jag berättar allt om mig, men att det jag berättar inte är om mig utan om oss alla, att jag kanske är en spegel. Och vi förstod varandra på ett mirakulöst sätt som om vi sett på varandra genom ett alldeles klart vatten.

Det andra jag vill berätta om Alex’ och min vecka tillsammans handlar om vårt besök på det arkeologiska museet. Egentligen var vårt stora mål mumielindan med den längsta bevarade texten som finns på etruskiska, för vi hade lovat varandra långt tidigare att en gång skulle vi gå till museet och titta på den. Men mumielindan blev inte den största upplevelsen. Sådant kan man ju inte bestämma i förväg. Det märkligaste vi fann i museet var den uråldriga ”vučedolska golubica” (duvan från Vučedol), som för övrigt kanske inte alls är någon duva utan en rapphöna (jarebica). Fågeln är av keramik och den är från 2500 f.Kr. ungefär och det mest kända fyndet från Vučedolkulturen som hade sin blomstringstid 3000-2500 f.Kr. i östra Slavonien. Duvan eller rapphönan har en magisk gestalt med ett fint litet huvud och en mäktig tjock kropp med rika ornament. Det är väldigt lätt att bli förtrollad av den.

1IMG_9117

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *