Kategori: Berättelser ur livet

Jag tänker på ljusets makt över allt. Det finns inget större än solstrålarnas vandring över marken och träden och alla de små detaljerna som människan tappert knåpat ihop – hus och vägar. Så här såg det ut igår eftermiddags när jag gick längs Miramarska och strax kommer det att se ut ungefär på samma sätt när jag går förbi där igen.

Människans fantasier och drömmar, hennes bilder av paradiset har i skönhet aldrig någonsin kommit i närheten av den verkliga jorden under solljuset. Allt är skälvande och skört och utan evighet. Där evigheten börjar dör livet. Evigheten är inte för oss, även om vi ibland tror att det är dit vi vill. Att våga blicka in i förgängelsen är vår enda skärva av evighet.

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.

Det är nu tjugosex år sedan massakern i Vukovar och jag har den här morgonen gått utmed Vukovarska, som ju löper bara ett stenkast hemifrån mig. Jag har tittat på lyktorna som står uppställda där längs gatan för att hedra de döda, för första gången har jag gjort det utan Londi vid min sida.

Det är åttonde året jag ser detta och jag vet att jag ännu inte har förstått på djupet vad det betyder. För fyra eller fem år sedan skrev jag så här om människorna här i förhållande till den här dagen:

”En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.”

Jag tänker på ett liknande sätt nu, att det är en sorgens dag och inget annat. Och så tänker jag vidare på mig själv här i detta land. Jag vill gärna förstå hur människor här handskas med sitt hårda förflutna, hur de hanterar sitt nu. Och jag anar att jag att jag aldrig kommer att förstå helt och detta har inte bara med bristerna i min kroatiska att göra utan också och kanske ännu mer med att jag inte kom hit i unga och formbara år. Ändå lutar det mer och mer åt att jag stannar här, stannar som främling. Jag är ganska säker på att de flesta här ser på mig främst som utlänning, antingen de nu tycker det är något bra eller något dåligt. Och jag är väl bara partiellt välkommen här, tänker jag mig. Säkert är väl att jag aldrig kommer att kunna bli accepterad som ”en av oss” ur ett kroatiskt perspektiv. Kanske är jag lite ledsen för det, men just bara lite. Det räcker egentligen bra om jag är eller kan bli accepterad som främling. När jag säger detta menar jag inte mina vänner här utan jag tänker på människor i allmänhet här i landet. Och jag tror inte att främlingsskap i sig behöver vara något dåligt, särskilt inte om det som i mitt fall är självvalt. Fast när jag säger detta blir jag osäker: hur mycket av val finns det i detta? Visst låg det ett val bakom att jag kom hit – hur ologiskt och komplicerat det än var om man tittar närmare på det – men sedan? Åren gick och jag blev hemma här och jag är inte längre hemma där jag förut levde. Var finns valet i detta?

Tiden går och jag närmar mig nollpunkten, Londis dödsdag i december förra året. Jag har tagit ett nytt steg som för någon kanske kan verka som inget särskilt. Jag har för andra gången sedan Londi dog lagat den där kycklinggrytan hon och jag brukade äta tillsammans, ja, hon brukade få det vita köttet och kanske någon broskbit, eftersom de fetare bitarna inte var bra för henne, särskilt inte under hennes äldre dagar, och surkålen och löken var hon ju inte så intresserad av. Ja, någon av er har kanske här lagt märke till att jag skrivit ”för andra gången”. Den första gången var någon gång i slutet av januari eller början av februari och det blev en katastrof. Minnena blev till en rent fysisk attack som jag inte kunde värja mig emot och jag fann mig under den trots allt genomförda måltiden gång på gång på väg in i ”fel” handgrepp. Men nu i denna andra gång har jag genom noggrann mental förberedelse hittat det minimum av balans som krävs för att kunna klara det här ätandet, fast det är fullt av fällor. En sådan här gryta räcker nämligen i flera dagar och nyss gjorde jag misstaget att helt mekaniskt värma upp en portion utan att först bygga upp det inre försvaret. Och ja, då kom lukten före och jag fann mig i köket i en annan tid och jag undrade hastigt varför den lilla pallen som jag brukade servera Londis mat på inte stod där. Var hade jag ställt den? Inom sekunder vreds mitt liv runt flera varv och till sist strömmade tårarna nerför kinderna. Var är du, min Londi?

Kall morgon här, jag ser på tv att det snöar i Gorski kotar och i luften här utanför luktar det snö. Jag har för första gången handskar på mig igen. Det är snö på Sljeme. Och det känns kallare än termometern säger.

Jag ser som vanligt på nyheterna och som vanligt pendlar jag mellan att förstå och att inte förstå. Det verkar som om presidenten i Bosnien&Herzegovina försökt säga något om att erkänna Kosovo som självständig stat. Något oroligt och osäkert fladdrar över hela inslaget. Sedan kommer en sekvens med Dodik från Republika Srpska, där han naturligtvis säger att det inte går och det blir än en gång tydligt för mig hur förfärande bräckligt BiH är, hur farlig denna konstruktion är. Ja, och så får vi höra Vučić från serbisk sida säga något hotfullt, i alla fall låter det hotfullt för mig och jag vet att det är en maktdemonstration. Jag blir så beklämd när jag tänker på Bosnien. Arma land!

Men jag äter min frukost och börjar gå igenom studenttexter. Det är en sådan dag idag. Efter någon timme gör jag ett avbrott för att åka till posten. Jag har på nytt fått en sådan där blankett där det står ”obična – velika” (vanlig – stor). Förra gången blev jag ju lite förvirrad över denna beteckning men nu vet jag: Det är ett bokpaket. Jag funderar lite över om det är så att brevbäraren inte längre får lägga böcker i brevlådan och eftersom jag får ganska många böcker hitskickade tänker jag lite missmodigt att det ju i så fall blir rätt obekvämt för mig. I alla fall åker jag mitt i dessa lite segslitna funderingar in till stan eller till Glavni kolodvor där den stora posten ligger. Och jag ställer mig i kön för paket och liknande. (Ja, så här kan det se ut på en post. Det vet de av er som bor i Sverige snart inget om längre.)

Lustigt nog är det precis som förra gången svårt att hitta detta ”vanliga stora” och flera anställda får rycka in. Till sist hittas paket i en gul plastlåda och jag har för mig att det var så förra gången också. Nästa gång får jag väl visa dem mitt ”vetande”. Fast då kanske allt är annorlunda.

Ikväll är det Babylon (mitt språkkafé) på Kino Grič igen och jag märker att mina känslor är blandade inför det. Sorgen efter Londi tränger sig på och jag vet att förra året var den sista lyckliga Babylon-träffen den i november. Den i december blev olyckskvällen och kvällen före hennes död. Jag känner på nytt att jag måste slå mig igenom alla de här murarna, ta alla de här stegen. Och ingenting för egentligen någonstans. Men jag måste vara stark.