Kväll på en osmiza

Under min första kväll i Trieste den här gången tog Alex och jag bussen från Piazza Oberdan upp till en osmiza någonstans i universitetsområdet, en osmiza hon lärt känna tillsammans med Federico. När vi kom upp var det mörkt, så jag kunde inte orientera mig och det gjorde väl egentligen ingenting just då, det är bara nu som det stör mig lite. För sådan är ju min absurda belägenhet i världen: jag tycker om att veta var jag är, just för att jag på ett närmast passionerat sätt tycker om platser, men jag har ett odugligt lokalsinne som gång på gång lurar mig. Men nog om detta. På gården bakom eller framför själva lokalen stod det några bord och bänkar och en grupp ungdomar satt där tappert, trots att det inte var mycket kvar av värmen från dagen som gått till ända. I ingången stötte vi på ett gäng spanska ERASMUS-studenter, så Alex lotsade oss snabbt in i ett rum, där det bara satt en grupp lite tufsiga äldre män och sjöng till den enes gitarrspel vid ett hörnbord i skenet av en sådan där typisk italiensk elakt lysande glödlampa. (Det är bara nordliga folk som förstår sig på belysning, men det är å andra sidan bara de som behöver det. Detta har vi sagt förr.)

Nå, vi satte oss två bord ifrån dem och fick så småningom in lite ost, salame och prosciutto och rödvin av ett enkelt och bra slag, ett sådant där som färgar tänder och läppar blåröda. Mannen med gitarren frågade vad vi ville höra och jag sa att han gärna fick sjunga något triestinskt eller istrianskt. Och så började de sjunga och jag tänkte att det är just detta jag inte har i Zagreb. Jag blir aldrig tillfrågad om något sådant och även om jag bleve det så skulle jag nog inte veta vad jag skulle svara. Fast sedan blev jag osäker på om det var sant.

Från vårt bord fick vi syn på en underbar tjock och tusen gånger tummad och bläddrad bok som låg uppslagen på männens bord och efter en stund gick vi fram till deras bord och bad att få titta på den. Mästersångaren – ja, jag kallar honom så, för det var han som liksom höll i trådarna och det var hans bok – berättade att han genom åren skrivit ner över tusen sångtexter med tillhörande ackord i boken. Och vi fick bläddra lite i den.

Här är uppslaget med sångerna ”La canzone di Orfeo” och ”La folle corsa”, där man till exempel kan läsa:

nel mio cuore non c’è più fuoco
nei miei occhi è sceso un velo
nel mio mondo non c’è più cielo
allora tu dammi la fede persa
dammi la fede persa
dammi la fede persa

Och så konstaterade de att vi var mor och dotter och sedan bestämde en av dem att vi var från Bosnien, bara för att jag sagt att jag bodde i Zagreb, men egentligen inte var därifrån. Vi lät det bli vid det bosniska, eftersom det ju faktiskt lät rätt övertygande.