Kategori: Resor

Efter utflykten till Solin åt vi på en liten restaurang som heter Split Inn. Ja, fånigt namn, men det är inte namnet man äter och för övrigt bådar sådana namn ofta gott. Den ligger i Varoš bara nerför backen från vår lägenhet och den stänger fyra på eftermiddagen. Maten är hemlagad på riktigt och det finns inte många rätter. Vi åt en mycket god sarma till rätt pris.

Resten av dagen tillbringade vi på stigarna och småvägarna på Marjan och vi fikade på det judiska kaféets terrass.

På kvällen drog vi oss ner till Riva och spankulerade lite hit och dit. Morgonen därpå var det dags för hemfärd och vi avslutade besöket i Split med en kaffe vid stationen. Himlen var hög och blåast blå. En mycket obehaglig konduktris ställde till med en del obehag men nu har jag glömt allt utom hennes olidligt stroppiga uppsyn. Jaja, allt var ändå bra nog och jag fick äntligen se resans sträckning i dagsljus. Rudolf satt och läste och tittade bara ibland, Miki vilade, men jag glodde ut hela tiden. Jag tog också många bilder men jag visar bara några. Den första är stationen i Drniš med stins och allt.

Drniš är känt för sin pršut och jag läser nu att flera av den store skulptören Ivan Meštrovićs verk finns där, men inget av detta är orsaken till den fascination jag känner för staden. Dels är det Enzo Bettizas dunkla ord om staden i boken ”Esilio” som lockar mig, dels är det jag hört om detta Dalmatiens inland, Dalmatinska zagora, så fyllt av ofta avvisande besynnerligheter att jag inte kan värja mig mot magin.

På nästa bild kan man se borgen ovanför Knin och en del av staden förutom en mycket gul halvskrotad tågvagn. I Knin utkämpades flera strider under det senaste kriget här förutom att i olika omgångar både kroater och serber fördrivits därifrån. Nu är över 70% av befolkningen kroater, före kriget var det tvärtom.

Och så var vi i Lika som också är svårt och mytomspunnet – om det senare behöver ni inte hålla med mig. Lika ligger liksom bakom och är en avfolkningsbygd och en bygd med svårläkta sår från kriget. Bilden är tagen inte så långt från Otočac (säger min mobil), så om ni vill tänka på Gunnar Ekelöf och diktsamlingen ”En natt i Otočac” så finns det en förbindelse här, men varför vi är ovan molnen vet jag inte.

Den femte dagen i Split, eller om det var den sjätte, gjorde Rudolf, Miki och jag på förmiddagen en tågresa på tolv minuter för att komma till en äldre värld än den i Diocletianuspalatset, men låt mig först säga något om stationen i Split och för säkerhets skull lägger jag in en bild.

Split är alltså Kroatiens näststörsta stad men stationen ser ut som en småstadsstation som sett bättre dagar. Jag vet att vi lever i en tid när pampiga stationsbyggnader runt om i Europa lämnas att förfalla och där de flesta stationsaktiviteterna försiggår i plastskjul med automater eller på nätet, men Splits station verkar i jämförelse med detta som en adekvat eller ärlig plats. Järnvägsnätet är mycket skralt: linjen till Zagreb och vidare norrut eller mot nordost finns men vintertid går det bara ett tåg om dagen i vardera riktningen. Sedan finns lokaltågen som går rätt ofta till Solin och Kaštel Stari och mer sällan vidare till Perković. Lokaltågen följer alltså samma sträckning som tåget till Zagreb, så det finns bara en sträcka. I stationsbyggnaden kan man köpa biljetter och man kan vänta på tåg och det finns barer runt omkring den. Skraltig ser den men den uppfyller allt som man egentligen kan vänta sig av en station. Jag känner förtroende för denna byggnad.

Nog om stationen; vår tolvminuters resa gick till Solin, det gamla illyriska och sedan romerska Salona. Vi steg av och hamnade efter att ha klivit ner från bangården i en snårskog med spridda betongkonstruktioner. Vi funderade lite över riktningen och fann sedan en stig som förde till en tunnel under bilvägen. Vi kom upp i ett slags ingenstans på andra sidan: betong, sly, stenbumlingar, bilvrak, men så fick vi syn på ruinstaden. Vi gick uppför en backe och blev stoppade av en ”vakt” som undrade om det fanns risk att Miki skulle förorena platsen. Jag svarade nekande och höll upp några plastpåsar. Mannen muttrade något om vad han hade varit med om vid andra tillfällen. Vi nickade och gick vidare. Snart var vi inne bland murresterna, en del av dem ganska väl bevarade.

Jag kan tyvärr inte guida er utan ni får nöja er med några bilder och jag säger bara utan all precision att de äldsta byggnaderna här kom till flera hundra år före Diocletianus’ palats. Och vilka illyrerna var vet man inte, fast det finns de som är tvärsäkra rörande deras ursprung, så jag smiter av försiktighetsskäl förbi den illyriska grynnan. Hemligheter är bäst när de inte demaskeras.

Miki fick gå fri och han ilade glatt hit och dit bland lämningarna, en upptäcktsresande i krullig päls på snabba tassar.

När vi hade gått hit och dit någon timme och sett ”allt” tyckte vi det var dags att leta oss in i den levande staden Solin. Vi gick ganska länge genom olivlundar eller ska jag kalla det olivodlingar? Efter ett tag nådde vi en ful byggnad i början av staden. Vi köpte varsin burek och slog oss sedan ner i ett kafé och beställde något att dricka. Sedan gick vi längs floden Jadro till den gamla kvarnen Gašpina mlinica från början av 1700-talet. Den hade vi sett på bild och nu ville vi se den i verkligheten.

Hur vi hittade tillbaka till stationen minns jag inte, men plötsligt var vi där.

Den fjärde dagen i Split gick vi upp ännu tidigare än dagen innan för vi skulle lämna tillbaka bilen som vi ställt av på ett ”svårt ställe”. Lite oroliga var vi väl på vägen dit. Skulle vi hitta stället? Skulle bilen stå kvar? Men allt gick bra och vi kunde efter förrättat ärende sätta oss och ta en kaffe vid havet – vid varsitt minimala bord.

Sedan gick vi till marknaden alldeles nära en av Diocletianuspalatsets murar, plockade ihop det vi behövde av frukt, nötter, bröd, ost och skinka och kanske lite mer än så. Och så slog vi oss ner i en riktig gobbabar och drack kaffe och öl och tittade på folklivet.

Hem till Varoš gick vi genom palatset, en lite märklig känsla var det allt att gå så där med matkassarna genom peristylen.

Sedan gick vi under apelsinträd i hopp om att någon frukt skulle släppa taget kring sin kvist, men nej, det ville sig inte och upp nådde vi inte.

Lite senare gick vi en runda bort mot arenan och stadens mindre turistiska kvarter och till slut befann vi oss i en ”park” som var en blandning av soptipp och hem för hemlösa katter. Vi hade hoppats hitta något bra lokalt värdshus men lyckades inte, så vi gick hem och åt våra egna saker. Vi funderade lite på dagen därpå som vi ville fylla med lite mer än denna ”mellandag” och hade någon vag idé om att åka ut till någon av öarna, men färjornas tidtabeller var inte så lockande. Till sist gick jag ner till stationen med Miki för att kolla om det inte fanns några lokaltåg, även om internet förnekade detta. Och se där, det fanns rätt många tåg till Solin och de olika Kaštela. Upptäckten gjorde mig upprymd – verkligheten finns bakom ryggen på nätet! Jag gick hem igen och berättade för Rudolf om mitt fynd och vi bestämde oss för att åka till Solin dagen därpå.

På kvällen gick vi som vanligt förbi den där avlånga platsen ovanför havet med isbana, festplats med mat och dryck och dånande musik och sedan vidare ner till Riva.

En dag bestämde vi oss för att hyra en bil. Ja, jag har ju inget körkort, men Rudolf har och på det viset kunde vi se lite av omgivningarna. Miki får ju inte åka buss och tågen går bara dit de går, det vill säga nästan ingenstans. Vi var uppe tidigt och åt en härlig frukost av sådant vi hittat på marknaden dagen innan: fårost, getost, bröd, kaki, mandariner, vindruvor, pršut, valnötter och halvtorkade fikon. Och till det hade vi vår härliga utsikt över staden, havet och den blå himlen. Kvällen innan hade vi gjort upp diverse planer: Trogir, Solin, Omiš. Ja, åt olika håll – västerut och sedan mot sydost. Nå, det blev inte riktigt så, men till Trogir kom vi. Solen sken stark men samtidigt tilltog vinden. Vi for längs insidan av bukten Kaštelanski zaljev förbi alla de olika Kaštela och så var vi i Trogir fast vi hittade ingen plats för bilen. Rudolf svängde ut mot en bro mot ön Čiovo, vågorna gick höga och vattnet sprutade över en del av det närmaste brofästet. Vi klev av för att titta och känna på vädret.

Hårt och härligt! Vattnet var grönt och vi såg bergen bortom och ovanför Split och framför oss hade vi Čiovo. Så korsade vi bron till ön för att sedan komma tillbaka till Trogir ”bakvägen”, så minns jag det i alla fall och nu hittade också en parkeringsplats och så gick vi in i den lilla stenstaden, hela tiden sökande lä, ibland med framgång. En apelsin föll ner från ett träd framför Rudolfs fötter. Vi delade på den och det var en av de godaste apelsiner jag ätit.

Vi drack kaffe inomhus för vi hittade inget vindskyddat ute. Medan vi drack vårt kaffe bestämde vi oss för att åka vidare längs kusten mot nordväst, upp till Šibenik för vi kände att vädret krävde en riktig stad. På vägen dit såg vi den lilla staden Primošten ute i vattnet, men vi nöjde oss med att titta på den på avstånd. En sommar var jag där. Så nådde vi Šibenik som reste sig marmorvitt framför oss. Vi gick först runt lite på måfå och sa till varandra att det verkade mer vårdat och mindre turistiskt än Split, men så är ju staden också mycket mindre. Här var lättare att hitta lä än i Trogir och vi slog oss ner mitt emot den berömda Sankt Jakobskatedralen.

I en arkad där det stod lite stolar och bord utställda satt vi en god stund i solen, drack kaffe, pratade, tittade, kliade Miki och dåsade lite.

Nere vid havet hittade vi sedan en restaurang som vi tyckte kunde vara värd att pröva och det var lyckat. Det var den enda gången vi åt fisk under resan. I Split är det väldigt svårt att hitta något annat en internationell skräpmat om man inte vill bli barskrapad. Ja, detta säger splitborna själva. Här var det lite halvdyrt men väldigt bra, så vi lämnade staden nöjda också vad gäller den saken.

Hemåt for vi, kanske av misstag, en annan väg genom inlandet, men det var i så fall ett bra misstag. Vilda trakter.

Igår skrev jag att vi ägnade första dagen i Split åt Diocletianus’ palats och det är i och för sig sant, men vi hann också med ”stranden” i Bačevica. Dit kom vi mot slutet av eftermiddagen och solen värmde också i sin nedgång. Vi såg en kvinna som just kommit upp ur vattnet. Ja, man hade helt säkert kunnat bada, eller jag hade det, Miki badar inte och Rudolf bara när det är varmt på allvar. I en enkel bar fick vi tag i något att dricka och så satt vi där på en stenklädd betongkant och njöt av solen och utsikten.

Ljuset var mjukt och varmt och lät sig egentligen inte beskrivas, det var som om det kom inifrån föremålen. Eller underifrån inifrån jorden.

Andra dagen gick vi i motsatt riktning och gjorde en ”vandring” på Marjan, Splits alldeles speciella ”husberg”. Första gången jag upplevde det var i Bettizas bok ”Esilio”, men detta var första gången i verkligheten på egna fötter. Vi följde en stig mellan tallar eller pinjer och olika slags sydliga lövträd. Under oss låg havet och halvöar och öar.

Länge gick vi längs krokiga stigar både för att vi ville det och för att vi inte hittat den ”riktiga” gångvägen, men så småningom kom denna väg i vår väg och vi lät den föra oss. Här och där fanns det bänkar och utsiktsplatser och då och då stannade vi på en sådan.

Högst uppe blåste det ganska kraftigt och vi bestämde oss för att leta oss ner igen. Snart såg vi staden under oss igen och vi förstod att vår stadsdel Varoš med alla sina smala gamla stenhus och små vindlande gränder låg mitt emellan Marjan och Diocletianius’ palats. Av en slump hade vi bosatt oss i stadens egentliga hjärta. Säg emot mig den som vill, det hjälper inte.