Kategori: Resor

Nu har Miki och jag varit här hos Mamma Maria i Rijeka en obestämd tid, fast kanske är det fem dagar sedan vi steg av tåget här, eller sex. Jag minns ännu tydligt den lille mannen med den välstrukna skjortan och den tunga väskan som satt tvärs över gången från oss räknat. Han hade rest ända från Vinkovci i östligaste Slavonien eller väl egentligen Srijem och hans resa tog tio timmar och inte fem som vår och ändå är fem timmar mycket. Tågresan från Zagreb till Rijeka följer ett krokigt spår och tåget stannar på över fyrtio stationer, en del nätt och jämnt antydda men förbluffande många har en uniformerad stins med ”spade”, fast inte den i Donje Dubrave, i alla fall såg jag ingen.

Vår medresenär bjöd mig på en banan och Miki fick en brödbit. När vi kom in i Gorski Kotar, Bergsområdet, började den lille mannen entusiastiskt prata för sig själv. Så väldiga berg och så höga träd fanns inte i hans trakter. Han tittade med kännarmin – eller med en min som han försökte göra till en kännares – på de stora virkesupplagen vid Moravice och mumlade menade att sådant här… Så ringde äntligen hans släkting från Rijeka och han klagade lite över att denne hörde av sig så sent, själv hade han ju försökt nå honom två gånger och han hade ”så här stora tomater hemifrån i väskan”. Sedan fick han syn på havet och det stod klart för mig att det var länge sedan han såg det. När vi slutligen kom fram till Rijeka hoppade den lille mannen av som en get med den tunga väskan. Miki och jag tog det lite lugnare och när vi kom av, ja, rätt brant steg, så såg vi honom just skaka hand med två poliser som han sedan frågade om vägen. Han såg mycket värdig ut och han hade en mycket lång resa bakom sig.

Men nu lever Miki och jag sedan ett tag här i vår Rijeka-värld. Vi bor hos Mamma Maria och om morgnarna dricker jag kaffe i hennes kök och om kvällarna bjuder hon på rakija och Miki får allt möjligt gott hon hittar i sitt kylskåp och ibland blir jag bjuden på mat. Idag fick jag fyllda paprikor. De första dagarna följde Miki med mig till den ”hemliga” badplatsen vid helikopterplattan mellan hamnarna.

Fast det har blivit varmare och varmare och allt svårare att hitta skugga, så Miki stannar numera hos Maria medan jag badar och det är han mer än nöjd med. Vi går tillsammans en morgonrunda till mitt kafé Batana vid marknaden nära hamnen och sedan köper jag lite frukt och kanske nötter. Någon gång tidigt på eftermiddagen tar vi en kort promenad i skuggan längs smågatorna uppåt. Sent eller ganska sent på kvällen strövar vi vid vattnet bort mot Žabica, det stora busstorget.

I huset där Maria bor är den första trappan av sten och den andra och den tredje av trä. Miki skuttar behändigt både uppför och nerför och ser liksom alltid fram mot något.

Hos Maria bor just nu en gammal bosnier som råkat illa ut på något sätt och jag tror han slipper betala, fast jag tänker inte ta reda på hur det är med den saken. Natten till den här dagen bodde det 13 filippinier i det ena rummet. Ja, de hittade ingen annanstans att bo som de hade råd med. Jag var ett slags tolk och jag fick säga att inte mer än fem-sex fick sova i sängen så att den inte skulle braka ihop. Maria suckade över fattigdomen. Men de sa att de hade hittat arbete i Zagreb.

Återblicken fortsätter: Den sista morgonen, det var den 23 februari, började vi med en lång promenad längs stranden vid Petrčane. Det lite småmulet men egentligen inte kallt och vi travade på rätt snabbt.

Efter det och frukosten packade vi in bagage och oss själva i bilen och så bar det av norrut mot den lilla, en gång mäktiga staden Nin. Vi for in över den vackra stenbron.

Först gick vi runt lite bland de ljusa husen längs de smala gränderna och sedan kom vi ut till en öppen plats med lite murrester i gräset och mitt på platsen står vad man brukar kalla ”världens minsta katedral”, Heliga Korsets kyrka/Crkva svetog Križa.

Byggnaden är väldigt kompakt och ganska hög i förhållande till längden och bredden och väggarna är mycket tjocka. Inuti finns ingenting mer än den luft som ryms där.

Den lilla kyrkan uppfördes på 800-talet. Under 900-talet var Grgur Ninski biskop här och det finns en mäktig staty av honom gjord av Ivan Meštrović på ett av stadens torg, men jag visar ingen bild för min blev inte bra.

Efter det gick vi till lämningarna eller lämningen av det största romerska templet vid Adriatiska havet. Vi försökte med hjälp av den enda kolonnen föreställa oss hur det en gång sett ut. Sådant är inte helt lätt.

Eftersom jag igår föresatte mig att göra en liten översikt över Marits och min resa till trakten kring Zadar i februari, så fortsätter jag idag med del två. Den 22 februari var en lite gråare dag än vår underbara bad- och vandringsdag norr om Petrčane, så vi bestämde oss för en stadsdag, ett besök i Zadar (som för mig genom Enzo Bettizas ”Esilio” heter Zara innerst inne). Vi tog bilen den korta sträckan från Petrčane söderut.

Vi gick in genom stadsporten och följde en av de vackra gatorna med sin av människors fotsteg genom århundradena mjukt blankslitna stenläggning. Här ser ni Miki tassa fram; låt oss fortsätta följa honom. Här ser vi hans kraftfulla litenhet vid fötterna av den jättelika kyrkan San Donato/Sveti Donat som byggdes på 800-talet.

Någonstans åt vi och det riktigt gott och till ett rimligt pris, men retligt nog minns jag inte längre namnet på restaurangen. I alla fall åt vi fisk och skaldjur. Marit ville lyssna på Havsorgel, så efter maten gick vi dit. Här ser ni Miki undersöka om det möjligen finns råttor i orgeln. Ljudet kan man tycka om eller störas av.

Ja, och så småningom trädde vi ut genom stadsporten.

Efter en stund satt vi i bilen på väg norrut. Vid Diklo gjorde vi en paus så att hundarna fick röra på sig ordentligt. På den sista bilden börjar solen sänka sig över Plaža Zgon och de tre hundarna.

Innan våren börjar luta in i försommaren vill jag titta tillbaka lite på Marits och min resa till havet i slutet av februari. Ja, vi var fem på resan: förutom vi två människor var hundarna Nova, Skajla och Miki med. Vi gav oss på förmiddagen den 20 februari och gjorde ett lunchstopp i det inre av Lika, i Gospić. Lika är vackert och vilt, till stora delar en avfolkningsbygd, som ännu bär märken från kriget. Lika vill jag en gång komma närmare, men den här gången var det bara vägen till havet. Vi hade hyrt en lägenhet i ett slags turistkomplex i Petrčane, en liten by som inte ens hade en öppen bar. För turisterna var inte där, men havet var där och solen, så när vi kom fram mot slutet av eftermiddagen gick vi ner mot vattnet så fort vi burit in våra saker där vi skulle bo. Hundarna undersökte strandskogen och nosade runt hit och dit.

Så började vi följa strandlinjen medan dagsljuset blev svagare. Vi andades in havsluften och doften av smilje (som nog är släkt med hedblomster). Det är en underbar doft och smilja är en mytisk växt här som finns också i sånger. Då och då satte vi oss på någon av träbänkarna, i alla fall Miki och jag, vi är ju vana vid att sitta bredvid varandra på bänkar.

Efter en stund, kanske en ganska lång, började solen sänka sig över Ugljan och havet. Vi vände och började gå hemåt, fast då och då gick vi ut på någon av badbryggorna.

På kvällen åt vi vår medhavda mat, minns inte vad, men mätta blev vi och ganska snart kröp vi till kojs för dagen hade varit lång och långt från vardagen.

Morgonen därpå möttes vi av solen på vår terrass. Vi åt frukost och hundarna utforskade den lilla trädgården och Skajla, som har mycket överskottsenergi, drog upp ett ungt olivträd som Marit planterade tillbaka med en stekspade. Sedan packade vi ryggsäckarna och började gå längs stranden i riktning mot Velebit som höjde sig dramatiskt mot himlen på andra sidan viken.

Hundarna fick gå lösa och ett tag gick det bra, men så fick Miki syn på en katt och han försvann som ett krulligt streck. Jag sprang upp och ner genom strandskogen och ropade. Då och då ven han förbi mig på ett mycket retfullt sätt. När jag äntligen fick tag i honom, eller var det Marit som haffade honom? var jag rätt trött på honom, men han visste ju ingenting. Han hade ju bara varit hund på sitt Miki-sätt. Någonstans bestämde vi att vi kommit fram och vi slog oss ner vid vattnet och tog fram vår mat. Vi såg en människa långt framför oss, en människa som verkade ligga i en solstol. Vi bestämde att det var en man. Vi glodde och skrattade åt att det gick så bra att glo på det där avståndet, hade vi varit närmare hade vi varit mycket diskretare. Det började blåsa lite så efter maten vände vi och började gå tillbaka. Vi hoppades hitta en vindskyddad bukt för vi ville ju gärna bada. Och ja, där var den perfekta badviken! Vi band hundarna i strandskogen, bytte om och gick ner till något som nästan var en sandstrand. En dam satt på en sten och doppade fötterna. Hon sa något uppmuntrande till oss när hon märke vad vi hade för planer. Det blev inget långt dopp, men inte var det särskilt kallt och vi kände oss ganska övermodiga när vi kom upp. Vi la oss på något slags trädäck och soltorkade. Sedan befriade vi hundarna och gick den sista biten hemåt. Här och där stannade vi och tittade ut över det blåa vattnet bort mot ön Ugljan.

Under Rudolfs besök här hos oss hann vi förutom Splitresan och julfirandet med vänner också med en tur till Ljubljana och ett besök hos Igor, där vi också sov över. Vi gjorde det vanliga, som är något mycket bra: vi gick omkring på stan och satt på kaféer, pratade och tittade på folk.

Och så lagade vi mat på ett lyckat och helt oorganiserat sätt. Bordet var lika fullt som alltid av mat, fruktkorgar, telefoner, flaskor, böcker… Vi åt länge. En förnämlig dryck vi köpt på torget var surkålsvatten eller surkålsvätska. Ännu har jag inte hittat den här i Zagreb eller bara som lite skvalp runt surkålshuvudena jag köper på Branimirac. Miki och jag tog en enskild promenad i Tivoliparken och hälsade på Radetzky där han numera står fast på sin sockel.

Staden var julsmyckad på vänligt och lågmält sätt.