Längs Sava mot Ljubljana

Igår var en särskild dag och eftersom tiden denna dag är lite avklippt, så vill jag bara visa början och början började strax efter middagstid, då Miki och jag steg på tåget från Vinkovci till Villach. Ja, vi skulle bara härifrån till Ljubljana, men vi kom att färdas i ett mycket långt tåg, vars rutt sträckte sig genom tre länder. Miki fann genast en bra plats vid fönstret, där han kunde hålla uppsikt över allt som en liten krushårig hund kan vilja se.

Efter Krško följde järnvägen som vanligt Sava, så där nära så att man hela tiden är medveten om flodens närvaro. Den här sträckan är en av de bästa som finns att färdas längs.

Inte så långt efter Krško såg vi den vita runt tjocktornade borgen ovanför Sevnica. (Jag vet i alla fall att du, Eva, ser och känner igen den.)

Och en bit efter Sevnica passerade vi min klassiska trädgrupp, som jag följt under åren jag levt här. Träden är så mycket högre och liksom spetsigare nu än för åtta eller nio år sedan. (Jag har hundra bilder med dem.)

Någonstans mellan Sevnica och Zidani most finns den där byn som så vackert speglar sig i floden. Den bilden har jag också ofta tagit. Det är en av mina emblematiska Slovenien-bilder, den här eller vilken som helst av de tidigare.

Kväll i Bakar

Ja, och från den där lilla viken någonstans norr om Senj for vi sedan norrut. Vid vår sida hade vi havet och öarna, mest Krk antagligen, men Krk är mycket stort.

Vi hade ett mål, mitt vanliga hemliga drömmål blev plötsligt målet för den här helt verkliga resan. Bakar, för tredje gången kom jag så till Bakar.

Med sin industriella eller postindustriella karaktär är Bakar ganska olikt det mesta man kan se längs de kroatiska kusterna. Kranarna pekar fortfarande mot skyn, alla är kanske inte längre i funktion, men en del helt säkert och de övriga är ett slags monument över en gången tid. Nej, jag är inte någon industriromantiker, det är något annat, något som jag inte riktigt kommer åt. Eller är det kanske det för-turistiska jag tycker om, detta osminkade eller ”okoketta” sätt att vara stad vid den kroatiska kusten?

Vattnet verkar alltid så svart här, jag tror det är Bakarski zaljev som är det sanna Svarta havet, eller kanske en utsökt miniatyr av detta hav. Och Hotel Jadran står där tomt som tidigare gånger jag varit där, till salu för en struntsumma som ingen vågar sig på att betala.

Mörkret föll ganska snabbt denna kväll och jag såg ut över viken mellan utblommade oleandrar.

Och strax innan vi bröt upp för hemresan badade vi i det svarta vattnet under den svarta himlen strax intill öppningen till det där mystiska jätteröret som andas ut kyla i hettan eller värmen. Varifrån kommer denna kalla spökvind?

Över Vratnik till havet

Från Brinje for vi vidare mot våra vaga mål vid havet. Någonstans lämnade vi Gorski kotar och kom in i nästa bergsområde, det vilda Velebit, där vi tog oss upp genom passet Vratnik. Där uppifrån hade man utsikt över bergen, havet och övärlden och det blåste en uppfriskande vind.

Toma berättade att han och hans bror som barn ibland under somrarna blivit förda hit av en faster eller moster för att uppleva vinden, som ger en sådan härlig svalka under heta dagar. Det blåser visst alltid här.

Efter Vratnik blev det hett igen och när vi så småningom nådde ner till Senj ville vi bara bada, så vi lät staden ligga där den ligger.

Vi försökte komma på åt vilket håll man lättast kunde hitta en badplats där hundar också får vara. Valet föll på kusten norr om Senj. Efter en stund tyckte vi oss ha hittat något och vi ställde av bilen och började gå över några klippor i riktning mot havet.

Det var mycket vackert men landskapet var hårt och taggigt och det var svårt att hitta skugga, svårt att hitta ner till vattnet, så jag sa nej och vi klättrade upp igen och gick i stället mot en liten ganska glesbefolkad strand med bar och en minimal camping. Det visade sig att det var flera hundar där som badade eller låg i skuggan.

Vi satte oss vid ett träbord och beställde något att dricka och sedan badade vi i omgångar medan Miki höll sig i strandskuggan hela tiden. Utom när Toma en gång ”slängde” i honom i vattnet. Miki tog det med ro och simmade effektivt i land och vände sedan ryggen mot havet resten av tiden.

Brinje

Den andra anhalten som Toma hade valt ut på vår resa längs den gamla vägen Jozefina över bergen och ner till havet var Brinje. I våra dagar är det en liten och ganska obetydlig ort men under medeltiden, då Brinje var under adelssläkterna Frankopans och Goranjskis herravälde, utgjorde staden en viktig punkt i de dåvarande befästningslinjerna. Ruinerna efter borgen Sokolac ser ännu nog så majestätiska ut. Och den vackraste delen av borgen är Mariakapellet. Vi såg kapellet redan från vägen och Miki såg fåren som betade långt nedanför.

När vi kom ”runt hörnet” fick vi också se andra delar av borgruinerna, som pekade vasst upp i skyn. Vägen upp var i det närmaste ofarbar, men vi kom upp utan att något hände.

Det pågick restaureringsarbeten både i kapellet och i den där andra delen. Däremellan fanns bara låga murar kvar. Toma sa något om att han skulle önska att man återuppbyggde hela borgen och Miki sniffade efter fåren. Jag vill inte spekulera i hans planer med dem.

Från höjden tittade vi ner på den lilla orten och identifierade en katolsk och en ortodox kyrka.

När vi kom ner igen såg vi mer av hela borgen än vi gjort på uppvägen. Tog vi en annan väg? Eller var jag ouppmärksam på uppvägen? Det kanske ingen behöver veta.

Tounj

Idag vilar Miki och jag efter gårdagens fantastiska resa, ja, jag arbetar i och för sig lite, men det är också ett sätt att vila. Igår morse gav vi oss av söderut med Toma. Vi hade ett vagt mål: att komma till havet någonstans vid Senj, men Toma hade också andra mål längs vägen. Det första var Tounj. Efter Karlovac for vi längs den gamla vägen Jozefina, en väg som leder från Karlovac till havet och Senj. Jag har nu läst att vägen redan användes av romarna till salttransporter men namnet härstammar från den tysk-romerske kejsaren Joseph II, som lät restaurera eller förbättra vägen mellan 1770 och 1779.

Vid Tounj för vägen över en märklig bro i två våningar över floden Tounjčica.

Flodens gröna vatten verkar ganska stillastående, men jag vet inte varför det är så.

Brons två våningar har tillkommit vid olika tider och olika stadier av vägens utformning. Först var vägen mera ”kuperad” och längre fram blev den höjdmässigt mera uträtad. (Ursäkta denna amatörmässiga beskrivning!)

Vid bron tog vi vår första paus och åt en medhavd bönsallad på en skuggig plats, som inte är med på någon av bilderna.

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

(Resten av reseberättelsen spar jag till en annan dag.)