Till Muggia

Igår eftermiddag tog Alex, Miki och jag båten il Delfino Verde till Muggia som ligger ett stenkast i sydvästlig riktning från Trieste, egentligen på andra sidan bukten. Det var hett så vi satt i pinjeskuggan ända tills båten kom i hamn. När vi kom ut på vattnet hade vi en spännande utsikt över Il Faro della Lanterna, El Pedocin, Ausonia, hamnen och i bakgrunden Carso.

Resan tog bara en halvtimme, lagom för mig som egentligen inte tycker om havsresor bara sådant här strykande längs kusten. Så snart hade vi mark under fötterna igen och vi klev in i hjärtat av den lilla staden. I Muggia byter land och vatten ständigt av varandra.

Muggia bär sitt venetianska arv med den äran och staden är kanske den mest italienska i området. Den slovenska minoriteten är mycket liten och kanske inflyttad på senare tid.

Jag läste det här om befolkningen och språket på nätet:

”La popolazione è quasi per la sua totalità di madrelingua italiana. È altresì molto diffuso il dialetto muggesano (mujesan), una varietà locale di transizione tra il dialetto triestino, ormai dominante, e l’istroveneto.”

(Så gott som hela befolkningen har italienska som modersmål. Dessutom är dialekten muggesano [mujesan], som är en lokal övergångsform mellan den numera dominerande triestinskan och istrovenetianskan mycket spridd.)

På ett särskilt sätt intressant det där med ”istroveneto” eftersom så lite är kvar av den i Istrien efter fördrivningen av italienarna.

Jag har också hittat en notering om en äldre numera utdöd dialekt som kallas ”muglisano”: ”Alla fine dell’Ottocento il dialetto muglisano, una parlata ladina simile al friulano, si estinse.” (I slutet av 1800-talet dog muglisano, en ladinsk språkvarietet som liknar friulanskan, ut.)

Staden är mycket liten så vi hann vara nästan överallt i det som utgör själva kärnan. Gatorna och gränderna (calli) har en ålderdomlig atmosfär, kanske med ett stänk av det gamla Dalmatien eller Syditalien. Tiden går lite långsammare än i Trieste.

Sista båten hem till Trieste gick tyvärr så tidigt som åtta men vi hann med lite trixande få oss två portioner ”cozze” och lite vitt vin serverat på Trattoria alla Marina.

Jag tar av mig väggarna

Nu är vi i Igors kråkslott och natten faller på. Jag är omskakad, Miki kanske inte lika, det är som om de tättslutande väggarna kring mig lossnat och jag kan nu ta riktigt djupa andetag.

Tåget från Vinkovci var rejält försenat men jag kunde inte tycka något särskilt om det. Vi klev på när vi kunde och det var ganska tomt på tåget så vi fick en hel kupé. Miki bökade en del men satte sig efter en stund till rätta på sitt örngott insvept i sin fladdrande gardin. Ja, öppet fönster, ingen konstgjord luft.

Jag tyckte att den första sträckan efter att vi kommit ut från Zagreb var ny, men kanske inbillade jag mig. Allt är ju nytt och jag är en annan, kanske ny. Efter Dobova, där vi blev hängande länge, kände jag igen mig och när jag åker längs Sava i Slovenien är jag hemma på ett speciellt sätt. Någonstans före Sevnica mulnade det och himlen blev suggestivt mörk. Mellan Sevnica och Zidane Most tog jag min klassiska bild av träddungen vid vattnet. Träden har vuxit ännu en bit.

Resan blev utsträckt i tiden men jag kände ingen otålighet. Vi kom fram till Ljubljana och jag köpte biljetter till Tivoli där Igor bor. Efter två minuter var vi framme. Först åt vi lite och sedan hade Igor ett ärende till stan och genom det fördes vi ut på en lång ringlande vandring.

Vi gick över broar, in i gränder, drack aperol oväntat länge i en bar i det gröna och letade oss sedan hemåt längs Emonas murar från romartid.

Det sanna resandet

Det sanna resandets tid verkar vara förbi eller i alla fall mitt sätt att resa, det för mig fria sättet att resa. Nu är det den andra sommaren som Miki och jag inte tar tåget till Norden. Vill man förflytta sig idag så är det egentligen bara möjligt med flyg (från a till b) eller med bil (i bil med allting bokat).

Imorse när Miki och jag i sakta mak gick längs Čiovska tänkte jag på det här speciella resandet med tåg utan bestämt mål för varje etapp för när man reser med en hund måste vägarna vara öppna. Jag tänkte på det och tyckte att vägen vi gick var vacker. Himlen, träden och blommorna på balkongerna.

Jag mindes en varm natt i Naumburg för några år sedan. Vi hade ingen bestämd sovplats, eftersom jag inte visste var vi skulle hamna med vår Quer-durch-Deutschland-biljett. Väldigt sent efter att vi gått många varv genom staden och knackat på många dörrar kom ägaren till ett ålderdomligt hotell i stadens mitt, eller bakom den kanske jag ska säga, och han låste upp för oss med en tung nyckel. Så här skrev jag om ägaren och hotellet då det begav sig:

”Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom.”

På morgonen åt vi frukost under vinrankorna på innergården. I duvslagen talade duvorna kroatiska och presenterade sig med duvrunda röster: golub, golub.

Men medan vi går längs Čiovska dyker också andra bilder från resorna upp. Jag minns färden från Wien till Prag för tre år sedan. Miki var ännu mycket vild och reglerna för hundar var hårda både i Österrike och Tjeckien (inte alls som i Slovenien eller Tyskland där det nästan alltid är lätt och smidigt), så vi var efter många strider ganska möra när vi kom fram till Prag men sedan blev det lättare och till sist bara roligt:

”Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.”

Detta är för mig det riktiga sättet att resa. Det är ibland svårt men just detta svåra gläntar ibland på paradisets dörr. Så jag saknar det. Fast nyss ringde Toma och tyckte att vi skulle göra en sådan där resa till floderna eller havet som vi ibland gjort och kanske också till Našice och Farmica och bo där bland djuren. Vi skulle kunna ta med oss massor med hundmat och annat som behövs på Farmica…

Miki och jag återvänder hem

Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.

Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.

Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.

Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.

Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.

PS Det otrevliga tågbolaget heter Regiojet.

Brno – Zagreb

Jag fortsätter mitt försök att rekonstruera förra årets februari, denna ödesmånad. Dagen efter ceremonin i krematoriet tog jag tåget från Brno någon gång vid middagstid och åkte till Wien. Kanske tar den resan en och en halv timme. Jag vet inte även om jag borde veta. I Wien var jag bara på stationen, åt något, drack kaffe och köpte biljett till Zagreb. Egentligen minns jag bara att kaféet hette ”Oberlaa” och att jag tänkte lite på en utflykt till Laa an der Thaya för länge sedan. Strax före fyra steg jag på tåget hemåt, en resa som tar närmare sju timmar.

Här ser ni några av stationerna eller egentligen bara de österrikiska. De slovenska – som är ganska många – nämns inte och i Kroatien stannar tåget bara i Zagreb.

Jag satt mentalt mörbultad och lät timmarna gå. Och jag har inga som helst minnen utom något vagt och flimrigt som rör mina steg från stationen till spårvagn nummer två som tog mig hem. (Huvudskälet för min resa var att hämta Miki till Brno.)