Resan till Split – del fem

Den femte dagen i Split, eller om det var den sjätte, gjorde Rudolf, Miki och jag på förmiddagen en tågresa på tolv minuter för att komma till en äldre värld än den i Diocletianuspalatset, men låt mig först säga något om stationen i Split och för säkerhets skull lägger jag in en bild.

Split är alltså Kroatiens näststörsta stad men stationen ser ut som en småstadsstation som sett bättre dagar. Jag vet att vi lever i en tid när pampiga stationsbyggnader runt om i Europa lämnas att förfalla och där de flesta stationsaktiviteterna försiggår i plastskjul med automater eller på nätet, men Splits station verkar i jämförelse med detta som en adekvat eller ärlig plats. Järnvägsnätet är mycket skralt: linjen till Zagreb och vidare norrut eller mot nordost finns men vintertid går det bara ett tåg om dagen i vardera riktningen. Sedan finns lokaltågen som går rätt ofta till Solin och Kaštel Stari och mer sällan vidare till Perković. Lokaltågen följer alltså samma sträckning som tåget till Zagreb, så det finns bara en sträcka. I stationsbyggnaden kan man köpa biljetter och man kan vänta på tåg och det finns barer runt omkring den. Skraltig ser den men den uppfyller allt som man egentligen kan vänta sig av en station. Jag känner förtroende för denna byggnad.

Nog om stationen; vår tolvminuters resa gick till Solin, det gamla illyriska och sedan romerska Salona. Vi steg av och hamnade efter att ha klivit ner från bangården i en snårskog med spridda betongkonstruktioner. Vi funderade lite över riktningen och fann sedan en stig som förde till en tunnel under bilvägen. Vi kom upp i ett slags ingenstans på andra sidan: betong, sly, stenbumlingar, bilvrak, men så fick vi syn på ruinstaden. Vi gick uppför en backe och blev stoppade av en ”vakt” som undrade om det fanns risk att Miki skulle förorena platsen. Jag svarade nekande och höll upp några plastpåsar. Mannen muttrade något om vad han hade varit med om vid andra tillfällen. Vi nickade och gick vidare. Snart var vi inne bland murresterna, en del av dem ganska väl bevarade.

Jag kan tyvärr inte guida er utan ni får nöja er med några bilder och jag säger bara utan all precision att de äldsta byggnaderna här kom till flera hundra år före Diocletianus’ palats. Och vilka illyrerna var vet man inte, fast det finns de som är tvärsäkra rörande deras ursprung, så jag smiter av försiktighetsskäl förbi den illyriska grynnan. Hemligheter är bäst när de inte demaskeras.

Miki fick gå fri och han ilade glatt hit och dit bland lämningarna, en upptäcktsresande i krullig päls på snabba tassar.

När vi hade gått hit och dit någon timme och sett ”allt” tyckte vi det var dags att leta oss in i den levande staden Solin. Vi gick ganska länge genom olivlundar eller ska jag kalla det olivodlingar? Efter ett tag nådde vi en ful byggnad i början av staden. Vi köpte varsin burek och slog oss sedan ner i ett kafé och beställde något att dricka. Sedan gick vi längs floden Jadro till den gamla kvarnen Gašpina mlinica från början av 1700-talet. Den hade vi sett på bild och nu ville vi se den i verkligheten.

Hur vi hittade tillbaka till stationen minns jag inte, men plötsligt var vi där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *