En dag bestämde vi oss för att hyra en bil. Ja, jag har ju inget körkort, men Rudolf har och på det viset kunde vi se lite av omgivningarna. Miki får ju inte åka buss och tågen går bara dit de går, det vill säga nästan ingenstans. Vi var uppe tidigt och åt en härlig frukost av sådant vi hittat på marknaden dagen innan: fårost, getost, bröd, kaki, mandariner, vindruvor, pršut, valnötter och halvtorkade fikon. Och till det hade vi vår härliga utsikt över staden, havet och den blå himlen. Kvällen innan hade vi gjort upp diverse planer: Trogir, Solin, Omiš. Ja, åt olika håll – västerut och sedan mot sydost. Nå, det blev inte riktigt så, men till Trogir kom vi. Solen sken stark men samtidigt tilltog vinden. Vi for längs insidan av bukten Kaštelanski zaljev förbi alla de olika Kaštela och så var vi i Trogir fast vi hittade ingen plats för bilen. Rudolf svängde ut mot en bro mot ön Čiovo, vågorna gick höga och vattnet sprutade över en del av det närmaste brofästet. Vi klev av för att titta och känna på vädret.
Hårt och härligt! Vattnet var grönt och vi såg bergen bortom och ovanför Split och framför oss hade vi Čiovo. Så korsade vi bron till ön för att sedan komma tillbaka till Trogir ”bakvägen”, så minns jag det i alla fall och nu hittade också en parkeringsplats och så gick vi in i den lilla stenstaden, hela tiden sökande lä, ibland med framgång. En apelsin föll ner från ett träd framför Rudolfs fötter. Vi delade på den och det var en av de godaste apelsiner jag ätit.
Vi drack kaffe inomhus för vi hittade inget vindskyddat ute. Medan vi drack vårt kaffe bestämde vi oss för att åka vidare längs kusten mot nordväst, upp till Šibenik för vi kände att vädret krävde en riktig stad. På vägen dit såg vi den lilla staden Primošten ute i vattnet, men vi nöjde oss med att titta på den på avstånd. En sommar var jag där. Så nådde vi Šibenik som reste sig marmorvitt framför oss. Vi gick först runt lite på måfå och sa till varandra att det verkade mer vårdat och mindre turistiskt än Split, men så är ju staden också mycket mindre. Här var lättare att hitta lä än i Trogir och vi slog oss ner mitt emot den berömda Sankt Jakobskatedralen.
I en arkad där det stod lite stolar och bord utställda satt vi en god stund i solen, drack kaffe, pratade, tittade, kliade Miki och dåsade lite.
Nere vid havet hittade vi sedan en restaurang som vi tyckte kunde vara värd att pröva och det var lyckat. Det var den enda gången vi åt fisk under resan. I Split är det väldigt svårt att hitta något annat en internationell skräpmat om man inte vill bli barskrapad. Ja, detta säger splitborna själva. Här var det lite halvdyrt men väldigt bra, så vi lämnade staden nöjda också vad gäller den saken.
Hemåt for vi, kanske av misstag, en annan väg genom inlandet, men det var i så fall ett bra misstag. Vilda trakter.