Efter utflykten till Solin åt vi på en liten restaurang som heter Split Inn. Ja, fånigt namn, men det är inte namnet man äter och för övrigt bådar sådana namn ofta gott. Den ligger i Varoš bara nerför backen från vår lägenhet och den stänger fyra på eftermiddagen. Maten är hemlagad på riktigt och det finns inte många rätter. Vi åt en mycket god sarma till rätt pris.
Resten av dagen tillbringade vi på stigarna och småvägarna på Marjan och vi fikade på det judiska kaféets terrass.
På kvällen drog vi oss ner till Riva och spankulerade lite hit och dit. Morgonen därpå var det dags för hemfärd och vi avslutade besöket i Split med en kaffe vid stationen. Himlen var hög och blåast blå. En mycket obehaglig konduktris ställde till med en del obehag men nu har jag glömt allt utom hennes olidligt stroppiga uppsyn. Jaja, allt var ändå bra nog och jag fick äntligen se resans sträckning i dagsljus. Rudolf satt och läste och tittade bara ibland, Miki vilade, men jag glodde ut hela tiden. Jag tog också många bilder men jag visar bara några. Den första är stationen i Drniš med stins och allt.
Drniš är känt för sin pršut och jag läser nu att flera av den store skulptören Ivan Meštrovićs verk finns där, men inget av detta är orsaken till den fascination jag känner för staden. Dels är det Enzo Bettizas dunkla ord om staden i boken ”Esilio” som lockar mig, dels är det jag hört om detta Dalmatiens inland, Dalmatinska zagora, så fyllt av ofta avvisande besynnerligheter att jag inte kan värja mig mot magin.
På nästa bild kan man se borgen ovanför Knin och en del av staden förutom en mycket gul halvskrotad tågvagn. I Knin utkämpades flera strider under det senaste kriget här förutom att i olika omgångar både kroater och serber fördrivits därifrån. Nu är över 70% av befolkningen kroater, före kriget var det tvärtom.
Och så var vi i Lika som också är svårt och mytomspunnet – om det senare behöver ni inte hålla med mig. Lika ligger liksom bakom och är en avfolkningsbygd och en bygd med svårläkta sår från kriget. Bilden är tagen inte så långt från Otočac (säger min mobil), så om ni vill tänka på Gunnar Ekelöf och diktsamlingen ”En natt i Otočac” så finns det en förbindelse här, men varför vi är ovan molnen vet jag inte.
